1994-1996

Som sagt, under femton års tid har jag fört bok över min läsning. Lite kontrollfreakigt kanske, men det blir ju som en dagbok. Här kommer några korta sammanfattningar, och en favoritbok per år de första åren.

1994 var året jag gifte mig. Det var också året då vi upplevde tidernas värmebölja, och fotbolls-VM i USA (ja, till och jag tittade). Hösten gav oss Estoniaförlisningen.

Själv klippte jag håret kort - och läste förstås en massa bra böcker. Jag läste engelska på universitetet och det förde med sig sådant som Vonnegut och Toni Morrison. Men den bästa boken var den jag inledde året med: The Remains of the Day (Återstoden av dagen) av Kazio Ishiguro. Så här skrev jag om den då:

"Nära nog den perfekta romanen. Subtil, välskriven, genomarbetad med en underbar personteckning. Skriven i jag-form - butlerns perspektiv - vilket förhöjde det subtila. Slutet var outhärdligt sorgligt, mest därför att det var så oerhört odramatiskt och realistiskt. Klassiskt engelsk, sval och behärskad, men den biter sig fast."

Så här i efterhand kan jag konstatera att mycket av boken faktiskt fastnat i minnet (jag läser nästan aldrig om böcker), så på det sättet håller jag den fortfarande högt. Däremot blev den inte uppskattad av någon av dem jag lånade ut den till. "Långsam" och "tråkig" var omdömena.

1995 var ett tufft år. Under våren jobbade jag heltid som lärare på en arbetsmarknadsutbildning samtidigt som jag hjälpte en kollega med att översätta en bok i psykiatri. När sommaren kom hade jag panikångest - och botade mig genom att ligga platt på magen i solen och läsa in litteraturen till fortsättningskursen i engelska. Mycket bra läsning blev det. På hösten flyttade jag ihop med Botilda (professionellt) och hoppade av engelskan eftersom min mage brakade. Jag började också skriva läromedel.

Bland många bra böcker väljer jag Beloved av Toni Morrison som den allra bästa. Så här skrev jag då: "En otroligt djup, känslig, fruktansvärd, poetisk och underbar bok. Jag har aldrig tidigare känt att jag förstått vad slaveri innebar, vidden av grymheten. Tanken på att vara inte bara ofri, utan rättslös, namnlös, familjelös. Berättelsen rullar bakåt, steg för steg, men Morrison blir inte övertydlig i sitt sätt att dölja en del av det förflutna och hon tar alltid itu med precis det man vill veta just då så att man som läsare blir ovanligt tillfredsställd. En bok man bär med sig länge, länge."

1996 lugnade livet ned sig lite. Jag jobbade med Botilda, och livet lekte i största allmänhet. På sommaren åkte maken och jag för första gången till Skottland. På läsfronten höll jag mig på det lättsammare planet. Årets bästa blev en gammal favorit, Den allvarsamma leken. Så här skrev jag:

"Hans klart bästa. Inte så upplyftande förstås, men fascinerande. Jag tyckte om tidsskildringen, stockholmskt sekelskifte, och de många resonemangen kring religion, filosofi, diktande. Boken kändes så rak - han tar med det han vill ta med, utan hänsyn till om det verkar passa eller är "bra". och då blir det ju bra, vare sig det är dikter på tyska eller anekdoter ur samtiden. Boken hade en del beröringspunkter med andra böcker jag just läst. Dessutom var den bitvis riktigt skojig, med många träffsäkra, roliga och gripande små sentenser. Men är det en nyckelroman, tro?"