En lärares frågor
Jag hade tänkt att jag skulle haka på Kajsa och skriva en lista om vad universitetslärare bör tänka på. Men den här veckan har jag mest konfronterats med vad jag inte vet. Det är bitvis ganska plågsamt.
När jag började undervisa, för sisådär 17 år sedan, var jag rätt säker på att jag kunde mitt ämne. Jag visste att jag hade en förmåga att engagera andra och jag hade viss uppfattning om hur man skulle lära ut saker. Däremot var jag helt oförberedd på det där paketet av andra saker som dyker upp när man lärare. Att man också blir kurator, biktmor, morsa och, värst av allt, en representant för alla auktoriteter de någonsin hatat. Min lista kommer därför att bestå av frågor, istället för svar, baserade på alldeles verkliga exempel:
1. Hur hanterar man situationen när ens studenter/kursdeltagare berättar om sin skilsmässa, framskridna cancersjukdom, våldtäkten de utsatts för, eller det faktum att de tidigare arbetat som prostituerade?
2. Hur hanterar man situationen när ens studenter/kursdeltagare alldeles uppenbart gråter under pågående lektion?
3. Hur hanterar man situationen när ens studenter/kursdeltagare bryter ihop, fysiskt eller psykiskt?
4. Hur hanterar man situationen när ens studenter/kursdeltagare blir osams under ett grupparbete - och drar in läraren i konfliktens mitt?
5. Hur hanterar man situationen när ens studenter/kursdeltagare hoppar på en, betvivlat allt man säger, och påstår att man är dum i huvudet?
6. Hur hanterar man situationen när ens studenter/kursdeltagare hela tiden gnäller, i tron att det är det vi menar med kritiskt tänkande?
7. Hur hanterar man generellt information som man får, men inte borde ha?
Nu tror ni att jag har en väldigt negativ syn på mina kursdeltagare. Det har jag inte. Mitt yrkesliv har också varit full av fantastiska och minnesvärda möten. Men jag önskar att jag hade fler strategier.
posted by Heliotropen @ 3:45 em
5 Comments:
Tänker elaka tankar att skärp er annars blir ni underkända?
Allvarligt, något sorts vuxenskap måste ju finnas. Och integritet i vad man berättar eller inte. Eller så är jag bara för integritetskrävande.
När jag pluggade så var ibland den första frågan någon ställde att kommer det här på tentan?
Ehum...
Ja, inte vet jag. Eller tja, om någon gråter får man väl fråga om personen vill gå iväg en stund eller om hon (antar jag att det är ...) tror att hon ”mår bättre” av att lyssna på lektionen. Men i de andra fallen skulle jag bli helt perplex. Helt obegripligt vad folk säger. Å andra sidan finns en del människor med totalrespekt för alla lärare som inte skulle våga ifrågasätta något eller säga något annat än att svara på frågor. Sådan är jag inte, men jag kan inte komma på en enda lärare jag haft som jag skulle komma på tanken att ”anförtro” mitt privatliv så. Eller påstå att läraren är dum i huvudet! ... hm, vad finns det att betvivla inom dina ämnen, undrar jag också. Hur kontroversiellt är det? Min man, beteendevetaren, kanske har några strategier att tipsa om?
Får man svaren om man går den där braiga pedagogikkursen på linjen? Får man i så fall gå om den?
Liknande problem måste man ju hantera hela tiden, och verkligen inte bara på universitetet.
Man kan bara önska att det skulle finnas bättre kanaler för folk att använda sig av än sin skola/lärare. Ett fungerande liv men ett socialt nätverk osv. Samma sak tänker jag ofta om högstadiet - det kan inte vara den jäkla skolan som ska bidra med allt, det måste finnas någonting utanför skolan också. Och finns det inte det så är det så jäkla sorgligt.
Botilda: En del av problemen _uppstod_ på den braiga pedagogikkursen. :-/
/Heli
Skicka en kommentar
<< Home