Pojk- och flickfilmer

Jag är ingen livmodersfeminist. Jag gillar inte idén om att könen är "separate but equal" och jag tycker inte att det är olikheterna mellan mig och min man som är det spännande. Jag är faktiskt mycket mer intresserad av hur lika vi är.

Så vad gör man då med de skillnader man faktiskt tycker sig se? Det är ju svårt att undgå det faktum att pojkar som står i kö utanför klassrumsdörren brottas och slåss - och att flickor inte gör det. När skedde den insocialiseringen? Jag vågar faktiskt inte alls uttala mig om orsakerna.

Med maken blir skillnaderna allra tydligast när vi ska se på tv. Han kan med stor behållning titta på vilken sport som helst. Från ... ja ... till ... hrm något annat (ni kan inte begära att jag ska komma ihåg vad sådant heter). Han behöver inte ha någon att heja på, och han behöver inte förstå reglerna. Inte för att han är en sådan man som alltid måste titta på sport, men när han gör det har han roligt.

Han kan titta på chick flicks med mig utan att klaga, men på gång på gång tvingas jag konstatera att det han tycker är intressant och spännande tycker jag är skittrist. Bland det tråkigaste jag vet på film är biljakter. Nej, förresten, härom dagen var jag tvungen att genomleva något ännu tråkigare, animerad biljakt. Jag föll omedelbart i koma. Maken tycker förstås att biljakter är jättekul, och han tittar med stor behållning på krigsfilmer.

Härom sistens tyckte jag att det hade blivit för mycket krig och biljakter så jag frågade försikigt: "Har vi inget annat än pojkfilmer hemma?" "Jo," sa han. "Vi har ju Arn." (sic!)

Så i fredags såg vi Arn. Jag tyckte början var rolig för då kom det en förtext där det stod "Förra gången hade de i alla fall tur med vädret." Sedan insåg jag att det var en trailer för en annan film, och inte syftade på vädret i Palestina. Sedan drog själva filmen igång. "Har du funderat något på framtiden?" frågar Stellan Skarsgårds rollfigur Cecilia, som sitter inspärrad på ett kloster. Säkert en vanlig fråga för kvinnor på 1100-talet.

Sedan förflyttades handlingen till Palestina. Arn slogs och hästen dog och sedan somnade jag. Efter en halvtimme väckte maken mig och frågade om jag inte skulle gå och lägga mig istället. Så tack, Jan Guillou, för att jag fick vakna utvilad i lördags.