Vad har du ditt hem till?
Jag tror jag måste flytta till Majorna i Göteborg. Där verkar det finnas människor som jag skulle gilla.
Den som följt min blogg ett tag känner till min ambivalenta inställning till inredningstidningar. Jag läser dem hela tiden ... och jag stör mig hela tiden. Något är det som lockar mig så klart, om än bara behovet av att vila ögonen på vackra saker. Det som stör mig är den där ängsliga och, ursäkta språket, lätt skitnödiga inställningen många verkar ha till sitt hem. Ni vet det där: "Vi var tvungna att känna efter ett par månader innan vi visste vilka beslag som verkligen kändes rätt för vårt kök. Som liksom fångade husets själ." Och så snobberiet förstås. Att folk utan att blinka bygger om kök för en halv miljon, alltid har en kompis som är arkitekt och alltid tycks samla på danska designklassiker. Ytligt är liksom bara förnamnet.
Men just idag läste jag om några personer som hade en inställning som stämmer mycket mer med min egen. Den ena var konstnär och bodde just i Majorna. "Tingen ska bråka, de ska ta sin plats istället för att vara prydnaner. Måste man flytta ett dragspel kanske man börjar spela på det." I hans kök står inte ett köksbord utan ett piano. Matbordet tar istället upp större delen av vardagsrummet, där det också står en snickarbänk i ett hörn.
Jag vill inte ha det exakt så (nej, kära svärföräldrar, jag vill fortfarande inte ha ert piano), det är inställningen jag gillar. Hemmet är inte något man har för att visa upp (och det är, ärligt talat, inte så värst estetiskt). Det är en plats där människor ska vara tillsammans och göra saker.
Granne med konstnären bor en ung familj med loppisfynd, som det brukar heta i den här världen. Inte så himla originellt, inte så snyggt heller, men inställningen gillar jag: "Våra vänner säger att det var bra att just vi fick detta hus, för då blir det deras också", säger frun i huset och berättar att en kompis ska köpa en egen badenbadenstol att ställa på deras uteplats.
Hemmet ska vara till för människorna. Tingen ska ha en funktion. Och det ska inte vara så himla uttänkt. Som tur är kontrar inte inredningentidningen med sina annars sedvanliga och helt oironiska fempunktslistor på temat "Så får du ett personligt hem".
P.S. Idag har jag fått en alldeles ny diagnos! Jag har inte ont i svansen. Jag har ont i några ligament i bäckenet, samt muskelinflammationer längst båda höfterna och den där gluteus major, eller vad den nu heter - även känd som rumpan. Så kan det gå. Vad man gör åt saken? Det är jag för blyg för att berätta ...
posted by Heliotropen @ 5:20 em
3 Comments:
Visst känns det skönt med folk som ser på sitt hem som en plats för liv och verksamhet. Men jag får lite ångest av folk som lever på loppisfynd och är så himla trendiga där också, eller bara folk som har en uttänkt tanke kring sitt boende. Jag önskar jag hade en uttänkt tanke kring mitt boende, men inte ens det lyckas jag få till. Jag läser definitivt inte inredningstidningar för de ger mig seriös huvudvärk. Mycket för att jag faktiskt inte riktigt lyckas, fast att jag vill, sätta mig över hela inredningsfanatismen.
Jag skulle vilja ha ett fint och mer ordningsamt hem. Men jag har ingen lust att städad och röja mer än jag gör. Vi gjorde ett lamt försök att fixa min datorhörna under trappen, men vi har för mycke prylar och ingen av oss vill slänga sitt. Inte har vi samma uppfattning om vad som är snyggt heller. Så det blev ”så där”. Men eftersom vi hellre sitter framför våra datorer än att inreda så får det vara som det är.
Kajsa: I hear you. Loppisfynden och tänket är lite farliga, men just i den artikeln kändes det som om det bara blivit så, ungefär så där som ens eget hem.
Mitt ideal har nog egentligen alltid varit min mormors hus, och jag tror inte att hon ens hörde ordet heminredning under sin livstid. Hon hade saker och möbler som hon tyckte om och hade användning för (och en hel del annat) och så ställde hon dem där de fick plats. Och allt var gammalt och lite skruttigt och man slog sig hela tiden i någon bordhörna, och det fanns alltid plats för alla som ville vara där.
Vi hr aldrig riktigt nått upp till det där. Vi har visserligen för mycket möbler och saker, men något saknas i trivsel, och jag tror inte att det beror på att vi hat tre olika träslag i sovrummet. (Något av det fnoskigaste jag läst var en inredningsarkitekt (eller nåt) som berättade för någon som skickat en insändare, att träslaget i möblerna måste matcha golvet. Man kan INTE ha ek ihop med furu, eller hur det nu var. Jo tjena.)
Kax: Ja, så är det. Och jag tycker förresten att ni har fint. Ni har hög trivselfaktor, och det är faktiskt det som räknas.
/Heli
Skicka en kommentar
<< Home