April, april året om

Det sägs att man ska lyssna - på sin kropp, sitt samvete, sin magkänsla och allt sådant. Det är säkert bra, men som Fanny skrev till mig häromdagen: Man får inte vara för lättlurad. Min kropp säger för det mesta till mig att jag behöver cappuccino och mörk choklad/chokladboll/chokladkakor/chokladglass eller ... jag, ni förstår.

Klassikern är förstås när man drabbas av en depression och den eviga rösten i ens inre säger åt en att stanna kvar i sängen och dra täcket över huvudet, trots att det är det sämsta man kan göra.

Hela dagen igår gick något i mitt inre omkring och gastade: "Jag vill inte vara ensam!" Strikt sett hade det nog låtit lite hela veckan. Det har varit för lite socialt umgänge och för mycket ensamtid. Igår kände jag mig riktigt ledsen. Lilla M hade en kompis som sov över och sedan stannade större delen av dagen och alla skulle ut och skutta i vårvädret och ingen ville vara med ocoola mamma.

Idag var det dags att gå i kyrkan för att lämna in en bössa vi haft hemma ett tag, ett led i årets fasteinsamling. Och ingen ville följa med. Jag surade när jag åkte. Jag surade när jag kom dit. Men en halvtimme eller så in i högmässan kom jag på att det var rätt skönt. Jag kunde sitta där alldeles i fred med mina egna tankar. Efteråt gick jag och fikade alldeles för mig själv, och kom så småningom hem på bättre humör.

Jag kan ju bara dra slutsatsen att rösten hade lurats med mig. Brukar du också bli lurad?