Fotboll och ... hur ska jag säga det här nu då? ... idioter

I lördags spelade lilla A sitt livs första fotbollsmatch. Vi föräldrar var överväldigade av att det faktiskt såg ut som fotboll. Barnens överväldigades av att de vann med 4-2. Men det jag tänkte på allra mest var, som vanligt, hur konstiga människor är som gillar fotboll.

Matchen hölls i min gamla barndomskommun, Solna, och när vi var på väg ut ur centrum efter lunchen pekade jag på stadion och sa:
- Det är där AIK spelar.
- Jag är inte intresserad av AIK, sa lilla A.
Då dyker det plötsligt upp en tant bakom oss som slänger ur sig:
- Det måste du vara. Annars får du inte vara i Solna.

Ja, jag fattar att det var ett skämt. Men skrattade någon? Nä. Kan man, generellt, förvänta sig att en väldigtnästansjuåring tycker att sådant är kul? Nä.

Vidare till idrottsplatsen där jag hamnar några säten från en pappa med ... ähm ... visst intresse för fotboll. Det är ganska lustigt egentligen. Plötsligt har jag en massa människor i min bekantskapskrets som är väldigt intresserade av fotboll. Jag har fortfarande inte riktigt förstått hur det gick till. Den här pappan är alltså capo i AIK, och för en kvinna som inte tillbringade sina tonår med att spela eller titta på fotboll utan med att skriva en roman om förintelsen, har det ordet helt fel associationer.

Hur som helst, där spelar våra barn - och motståndarna kvitterar med ett fint mål. "Nej", säger jag och applåderar sedan bedriften.
- Hejar du på fel lag? säger pappa capon, helt utan ironi.
- Men de var ju duktiga, säger jag.
Han skakar på huvudet.

När barnen spelat klart blir det match i division 1 för damer. In kommer en mycket högljudd hejaklack för vårt eget lag. Då blir lilla A ledsen. Hon tycker det är synd om motståndarna för att ingen hejar på dem. Pappa capon skakar ännu mer på huvudet.

Och jag skakar på mitt. Åt hela fotbollsfenomenet.