Lilla A och utvärderingen

I dag har jag varit på utvecklingssamtal med lilla A - och jösses Amanda vilka mängder hyllmeter jag skulle kunna skriva om det fenomenet. Alltså jag förstår idén, det gör jag verkligen. Det lät säkert toppen på papper: "Låt barnen tycka till själva. Säga lite om sina styrkor och svagheter. Vi gillar ju elevdemokrati för bövelen". Men i praktiken, när man sitter där med en snart åttaåring som får frågan: "Du har fyllt i att du oftast är trevlig i skolan - vad menar du med det? När är du otrevlig, tycker du?" - ja, då känns det bara konstigt, och kontraproduktivt. För att inte tala om när lilla A själv ska berätta om vad hon tycker att hon behöver lära sig i svenska och matte. "Öh, mer matte kanske ..." blir oftast svaret. Ett oerhört rimligt svar.

För just oss, i just den här situationen och med just den här fröken, blir det ju också lite extra knepigt. Vi har, som mina trogna läsare vet, lite av en historia. Och även om det blivit mycket bättre, kan jag inte låta bli att känna obehag när lilla A liksom ställs till svars för svar hon hasplade ur sig där hemma vid köksbordet när vi försökte fylla i blanketten.

Lilla A blev ganska snabbt väldigt trött. Hon började läsa på bokryggarna i de omgivande hyllorna. Hon la sig över bordet. Hon satte sig i mitt knä. Men vid ett tillfälle vaknade hon liksom till igen. Vi diskuterar hennes läsutveckling, som fröken mätt och prickat in på en niogradig så kallad stanineskala. Fem är medianen. 1-3 innebär att man har bekymmer. Lilla A fick en åtta, vilket motsvarade ett enda fel på 20 frågor. Lilla A (blixtsnabbt): - "Vad hade jag fel på?"