Drottning Viktoria och prinsgemålen

Jag tror att den här bloggen inom kort kommer att ha ett inlägg om SD. Jag går och grunnar på ett sådant, men just nu orkar jag inte. Såret är för färskt och ömt för att jag ska vilja vidröra det. I stället tänkte jag ägna mig åt något betydligt mer lättsamt. Jag vill dock varna lättchockerade läsare. Nu ska det nämligen handla om kön.

Jag har just läst ”Kung Karl och kärleksgrottan” av Karin Milles, med underrubriken ”Lek, lust och ideologi i de svenska könsorden”. Den handlar alltså om vad vi kallar vårt allra mest heliga, de privata delarna, det som gömmer sig i byxor och under kjolar. Och om varför vi kallar det som vi gör.

Som de flesta vet finns numera ordet ”snippa”, ett ord som matchats fram av en mängd instanser, bland annat RFSU och Språkrådet. Så därmed borde man kanske vara nöjd. Nu har vi ett relativt neutralt, oladdat och vardagligt ord för kvinnors, och kanske allra helst flickors, kön. Då behöver vi väl inga fler? Nja, de andra orden, de som redan finns i omlopp, lär ju inte försvinna. Vi kommer fortfarande att behöva mängder av andra sätt att prata om våra könsorgan, skämtsamma, porriga, barnsliga, kliniska. Min teori är att vi till och med behöver öka på floran. Och det beror förstås på det utbud som redan finns.

Karin Milles har gjort en inventering (långt ifrån heltäckande, förstås) av de ord som faktiskt används. Rätt många har ingen betydelse utöver som en benämning på just könsorgan (”pille”, ”kussimurra”). Men påfallande många kan läsas som metaforer och det, menar Milles, säger något om vårt samhälle och samtid, om hur vi ser på manligt och kvinnligt och på sexualitet.

I listan över kvinnliga ord finns ”Frida Fors, Greta, dosan, kärleksgrottan, blomsterängen, grytan, kistan” med mera. Bland de manliga finns ”Kung Karl, Terminator, Stålmannen, presidenten, lansen, spettet och pistolen”. Milles konstaterar när det gäller att ge sitt kön ett personnamn: ”Kvinnorna som får symbolisera det kvinnliga könet verkar med få undantag vara rätt vanliga tjejen. --- Personmetaforerna laddar det manliga könet med mycket mer makt, status och kraft. Mer pondus och inflytande. Det är superhjältar som flyger genom luften, det är män i ledning och det är sådana män som alla känner till och beundrar.”

Men könen kan ju också vara verktyg, eller kanske hjälpmedel, och då är kvinnokönet i huvudsak en förvaringsplats, ett tomrum som väntar på att fyllas, medan mannens används mer aktivt, och inte sällan är något som används för att göra hål. Mannens kön kan dessutom vara ett vapen. Några liknande ord finns inte om kvinnans.

Att det här korresponderar med gamla och cementerade könsroller är ju inte svårt att se. Milles poängterar också att det finns mycket som dessa metaforer väljer att inte säga om könen. Som till exempel hur sårbart mannens kön är.

Där väcktes min lust att hitta andra ord. Sådana som visar en annan del av sanningen. För att tänka utanför könsordens låda. Så nu försöker jag vänja mig vid att säga ”drottning Viktoria”. Associationen ska förstås gå till den brittiska drottningen, en mäktig, kraftfull och fertil kvinna som dessutom, av allt att döma, hade ett sunt samliv med sin man. Min egen man anammade detta med liv och lust, trots att han inser att den manliga motparten då blir ”prinsgemålen” (eller kanske Bertie).

Men det finns ju andra ord man kan anamma också. Män kan till exempel sägas ha fruktsallad mellan benen (två mandariner och en liten banan). Men här räcker inte mitt eget tänk. Jag behöver hjälp! Vad vill du lyfta fram som säger något om oss kvinnor och män i dag?