Stor

Så här dags för tolv år sedan låg jag utmattad och smärtpåverkad på en överfull förlossningsavdelning. Jag visste förstås inte vad som väntade mig, vare sig de närmaste timmarna (sugklocka, sövning, blodtransfusion, feber, penicillin och en förlamande dödsångest), de närmaste månaderna (metamorfosen till mamma var oändligt mycket svårare än jag anat, trots all min längtan) eller de närmaste åren. För hur ska man kunna föreställa sig detta att ha ett växande barn, en alldeles egen människa som hela tiden blir en annan? Jag skrev en dikt en gång:

Som om du ständigt förvandlades
ett nytt barn och
ett nytt barn och
ett nytt barn.
Utan skarvar eller
sömmar ömsar du
kropp och själ och kommer mig
allt närmare.

Och det är sant, ända fram till den sista raden. För samtidigt som hon växt och blivit en människa man kan prata med och komma närmare på ett helt annat sätt, är hon också i rörelse, på väg ifrån mig. Så stor. Så mycket hon själv. Med egna åsikter, egna intressen, hemligheter jag inte kommer åt. Min alldeles egna, och helt egna, lilla M. Tolv år klockan tio i ett i natt.