Perspektiv

I morse vinkade jag till en bekant, pappa till en av lilla Ms klasskamrater. Han är ensamstående pappa till tre fina killar och handskas alltid så milt och kärleksfullt med sina barn. Kvällen innan hade vi samlats i lilla Ms klassrum och sett en film som en annan pappa klippt ihop från alla dessa år när barnen gått i samma klass. Och vi skrattade lite och fällde en och annan tår och tänkte så fort tiden går och vad söta de är. Så jag vinkade till pappan som just släppt av de två äldsta barnen på parkeringen vid skolan - och en minut senare krockade han mitt framför mina ögon med en motorcyklist.

Pappan och den yngste sonen, som var med i bilen, klarade sig oskadda. Motorcyklisten är på KS just nu. Jag var med och väntade på ambulansen och polisen. Var med och försökte hjälpa när han gick från att vara ett passivt, blödande kolli på marken till en mycket förvirrad och aggressiv ung man som skulle UPP till varje pris. Väntade medan ambulanspersonalen sövde honom på plats under femton gruvliga minuter när han ropade på pappa och att han måste till skolan. Väntade och pratade med polisen om vad jag sett.

Så vänds en helt vanlig dag, en dag i juni, strax före skolavslutningen, till något helt annat. För pappan, för sonen, för mc-cyklisten och hans anhöriga, och lite grann för oss alla som var där.

I min näsa luktar det fortfarande bensin och blod. Och det överröstar doften av syren.