Tjugoandra luckan

Nu är det väl hög tid att vara nostalgisk inför barndomens jular. Själv brukade jag fira jul med mamma, mormor, mina tre helsyskon och, ibland, min halvbror, i vår ganska nedgångna villa. Bröderna kom till lunch. Oftast direkt från julklappsinköpen och utan att ha slagit in något ännu. Efter lunchen och Kalle Anka blev det alltså en nästan outhärdlig väntan på att brorsorna skulle bli klara. Ibland gick vi i julbön, mest för att få tiden att gå. Sedan var det äntligen dags för sång och dans. Vi dansade långdans genom huset och mamma ackompanjerade oss på pianot i matrummet, men hon hade lite svårt att hålla tempot, så när vi kom tillbaka till matrummet låg hon alltid några takter efter. "...kommer påska!" sjöng vi. "...kommer påska!" spelade mamma.

Sedan var det julklappsutdelning. Någon tomte brukade inte komma till oss, men det hände att mamma var tvungen att gå ner och kolla något med pannan i källaren och precis just då var det någon som bankade hårt på ytterdörren och utanför stod en påse med paket. Sedan följde en lång och förutsägbar ritual. Syrran och jag fick vantar som mormor stickat, alltid inpackade i spännande kartonger så att man inte skulle veta vad det var. Bröderna gav varandra varsin Blandaren och mormor fick 4711 och tvålar, ett år i en sådan koncentration att hon lite skarpt frågade om det var någon slags pik. Och mamma sa alltid samma sak när det var dags att öppna hennes julklappar: "Nu är det så här..." och så kom en lång lista med förbehåll, förklaringar och ursäkter. Mot slutet av utdelningen brukade hon också bli lite blek och försvinna upp på övervåningen på jakt efter något paket som kommit på avvägar.

Allt det var mycket länge sedan. Mormor finns inte mer (däremot efterlämnade hon nästan alla sina julklappstvålar, de var för fina att använda), min äldste bror är död. Och nu, som vuxen, inser jag till fullo vilken jätteinsats mamma och mormor gjorde för att våra jular skulle avlöpa som de gjorde.