Veckans sexfråga

Veckans fråga är: Hur mycket sex tål en roman? Jag ber om ursäkt om jag fick dig att sätta kaffet i vrångstrupen, men frågan är högst befogad. Som ni vet sitter jag och skriver en del. Nu skriver jag ju bara för mig själv, så jag får ju ha med så mycket (eller eventuellt lite) sex jag vill (hehe), men frågan känns ändå aktuell.

För några år sedan gick jag en skrivkurs där många uttalade sig om att de tyckte att sex i böcker var av ondo. (Föranlett av att jag hade med mig ett utdrag ur samma gamla romanprojekt, som i och för sig ansågs vara ett acceptabelt exempel på boksex.)Jag tycker det var lite onödigt generaliserande. Jag har förvisso inga ambitioner att bli någon ny Henry Miller, eller Jackie Collins för den delen. Men det kan ju vara så att det som händer mellan två människor i sängen (eller var de nu råkar befinna sig) har betydelse för handlingen. Eller hur? Just i min berättelse har det stor betydelse för handlingen (ja, jag är ledsen, min fantasi funkar tydligen så). Själv tycker jag att det är dödstöntigt och fegt att köra med litteraturens version av fläktande gardiner och solnedgångar i fjärran.

Men det är svårt att skriva om sex. Det är lite som när jag spelade en mansroll i en pjäs för massor med år sedan. I en scen skulle mannen ge ord åt sina sadistiska sexlfantasier i en rätt lång monolog. Det kändes i alla fall lång när mamma, storebror och hälften av mina studiekamrater satt i publiken. Men poängen var ju liksom att det inte var jag som sa allt det där. Heliotropen hade ingen anledning att blygas. Lite så är det ju också när jag skriver. Jag ikläder mig en roll och då får jag sätta mig över det faktum att jag aldrig skulle göra som min huvudperson gör, eller använda samma ord som hon. (Det kan vara ganska kul att bli generad också.)

Så åter till min fråga: Hur mycket sex tål man egentligen som läsare, lite generellt sett så där?