Ut och gå

Nu är det fastslaget en gång för alla: Heliotroper kan inte gå på vatten.

Igår gick jag ut för att gå en av mina favoritvändor som jag tvingats avstå från hela vintern eftersom vägen inte är framkomlig då. En knapp kilometer dit, så fyra och en halv kilometer genom skogen, och så en knapp kilometer hem igen. Det var inte så njutbart som jag hade tänkt mig. Märkligt nog låg det massor av snö kvar på vägarna, trots att det var 12 plusgrader och helt bart ute i skogen. På sina ställen sjönk jag ner till fotknölarna. Halt var det också, och blött och lerigt och fullt med hästbajs. Så jag var ganska glad när jag svängde upp på sista raksträckan. En kilometer kvar, sedan var jag ute ur skogen.

Men, hallå! Vart tog vägen vägen? Här ska det väl inte vara en sjö? Men det var det. Sankmarkerna som omger vägen på ett ställe hade, om man säger, brett ut sig en aning. Jag kommer nog över ändå, tänkte jag i min enfald. Det är nog inte så djupt och jag ser ju is här och var och går jag på sidan finns det nog en liten vall som jag kan försöka följa. Inte då. Jag tog ett steg, sedan ett till. Och upptäckte att jag inte kan gå på vatten. Jag upptäckte också att helt vanliga skinnkängor inte är vattentäta. Alls. Med ett akvarium på varje fot tog jag mig tillbaka upp på torra land. Irriterad. Trött. Blöt.

Jag gjorde ett par försök att hitta en annan väg. Följde en stig rätt ut i skogen som först såg lovande ut, men sedan bara slutade vid en bäck. Försökte gå längs med skogbrynet precis i kanten av den nya sjön, men där tornade det plötsligt upp sig ett berg. De som känner mig vet att bergsbestigning inte riktigt är min grej. Väl tillbaka på vägen igen gjorde jag det enda vettiga en modern människa kan göra. Jag plockade upp mobiltelefonen och ringde min make. "Kan du titta på kartan och se om det finns någon annan väg genom skogen." "Man ser inte ens den vägen du är på", svarade han. Jag talade om för honom vad jag tyckte om saken och min make, som inte riktigt förstod varför det hela var hans fel, önskade mig lycka till och lade på.

När jag gått några meter tillbaka igen längs vägen pep plötsligt telefonen till. Ja hurra, tänkte jag. Ett sms! Det kanske är maken som hittat en väg trots allt. Men inte ens under de bästa ljusförhållanden tycker jag det är lätt att läsa ett sms utan glasögon. Efter en lång stunds akrobatiska övningar för att försöka dölja alla reflektion, och en panna som värkte av allt kisande, lyckats jag till slut tolka meddelandet: "Hej! Ditt kontantkort har 34.20 kronor kvar. Mvh Vodafone." Jag kan måhända inte gå på vatten, men jag lovar er att jag hade världsrekordet i kast med liten mobiltelefon inom räckhåll. Men jag tog i alla fall mitt förnuft tillfånga och traskade hela vägen tillbaka igen. Tre kilometer genom skogen. Tjipp, tjipp.

Jag tänker inte gå mer den här påskhelgen. Idag har jag varit ute och vallat mina små påskkärringar en stund bara. Nu stannar jag inne!