Tre år sedan idag

Så mycket jag minns, så många detaljer, av en dag som borde varit en alldeles vanlig dag, men som blev något helt annat.

Jag minns att jag sovit sent för att vi varit ute kvällen innan, och att jag höll på att klä mig när telefonen ringde vid lunchtid. Minns att maken kom in i vårt sovrum och såg på mig så allvarligt och lade armarna om mig och sa att min bror var död. Minns hur jag skakade och att jag var fullständigt upptagen med att ringa syskonen, att jag inte ville ringa min syster som var sjuk men ringde ändå och var så lättad när det var hennes man som svarade. Minns hur det tog mig fyra försök att ringa min bror, och hans "nej, nej, nej" i telefonen. Minns förvirringen med mamma, som vi inte skulle ringa till alls, utan åka hem till, och så ringde min halvbror och sa det, och mamma ringde oss. Minns hennes ylande i telefonen när hon trodde att hon lagt på och inte visste att jag hörde henne och hur jag ropade "mamma, mamma, snälla svara mig" och grät. Minns hur vi inte fick tag på svärföräldrarna så vi kunde få en barnvakt, och till slut fick gå in till en granne och be henne vara med lilla M, så vi kunde ta med oss lilla A - som var knappt ett år och ingenting förstod - och åka till sjukhuset. Minns hur det regnade och hur fort vi åkte på Nynäsvägen och att vi nästan blev prejade och att maken låg på tutan i två minuter. Och jag minns det där rummet, och hur han såg ut och hur det var och hur det luktade, allt det där som för alltid kommer att förbli ordlöst i mitt alltför ordrika liv.

Och jag minns honom.