Arbetsträningsblues och ninjor

Den andra maj ska jag börja arbetsträna. Det känns i stort sett bra. Det ska bli skönt att komma ut bland folk igen, att (kanske) göra lite nytta, att hitta tillbaka till mitt gamla jag, att få rutiner. Jag oroar mig inte heller medvetet för det. Men sedan jag var och hälsade på på jobbet förra veckan har jag mått sämre. Jag har fått tillbaka lite hjärtklappning, känner mig stressad nästan hela tiden. I helgen hade jag två panikångestanfall, och dessemellan kände jag mig märkbart låg. Och så är jag trött trött trött. Men värst av allt - min underbara inspiration har lämnat mig. Det jag skriver blir bara grus och aska och lusten är borta. Det är som om jag tillbringat en månad tillsammans med riktigt goda vänner som verkligen fått mig att må bra. Jag har känt mig smart, vacker, rolig. Och nu får jag plötsligt inte vara med längre, och jag vet inte ens varför.

Men som tur är har jag goda vänner som hjälper till att muntra upp mig. Jag beklagade mig för ekorrren Spip: ”Mitt stora problem är ju den där gigantiska kritikern som sitter på min ena axel och kraxar sig hes: ’Fy fan vad dåligt, gud vad banalt. Du kan på sin höjd bli en taskig Kajsa Ingemarsson-kopia. Ingen kommer att vilja läsa det här. Det engagerar ingen. Du är bara pinsam som ens pratar om det. Dialogen suger.’

Och jag kontrar med: ’Jag skiter i om det blir bra eller inte, den här historien ska ner på papper. Den vill det. Den har velat det i tretton år. Och Garcia Marquez, eller vem du nu dyrkar, är också bara svarta krumelurer på ett papper. Inte ett dugg mer.’”

Och Spip svarade:
”Efter att ha läst Heliotropens senaste e-brev tog Spip på sig sin ninjaklädnad; svart som natten, svart som hämnden. Hon behövde ingen närmare efterforskning. Det var ett mycket enkelt uppdrag. Inte heller kände hon några samvetskval. Hennes uppdrag var den här gången helt klart på det godas sida.

Hon fann kritikern, den som så länge försökt kväsa Heliotropens kreativitet. Kritikern satt där på Heliotropens axel, med en förnumstig min och gratulerade sig själv till sin begåvning att helt utan reson klanka ned på allt som Heliotropen skrev. Spip smög upp bakifrån, gjorde en hemlig strypning, som helt kvävde Kritikerns förmodade skrik, och sövde honom. Heliotropen märkte inget av det hela, möjligen en liten lättnad, en tyngd försvann, men hon kunde inte sätta fingret på vad. Hon var ju mitt uppe i en dialog.

Spip släpade den lilla Kritikern till ett mörkt hörn där han så småningom kvicknade till - med näsan placerad under en knivspets. Förfärad fick han stå till svars för sina gärningar. Dock kunde han inte leverera några alltigenom tillfredsställande svar och han gick ett dystert öde till mötes: Spip snodde ihop honom med gaffatejp och skickade honom till Jan Guillou, där han förmodligen skulle kunna göra lite mer nytta."