11 september

Det är onekligen en lämplig dag att deppa ihop. Inte nog med att det är 11 september med hela världen och Anna Lindhs dödsdag. Detta skulle också har varit min brors femtiofemårsdag. Men det blev det ju inte.

Så istället för att blogga om en massa intressanta saker som mobbning i skolan, misshandel i familjen (inte min!) och arbetskamrater som kryper till korset (just den kommer kanske senare) så ägnar jag mig nu åt att dela med mig av min depression:

Jag har känt mig sämre nu i några veckor, med tilltagande symptom och en ständig, krypande känsla av stress i kroppen, och i dag blev det en sådan där dag när jag inte visste hur jag skulle stå ut tills dagen tog slut. En dag av ont i magen, muskelryckningar, ångest och nojor, en entimmes gråtpromenad och lustlöshet i största allmänhet. Det var länge sedan jag hade en sådan.

På det lilla lilla pluskontot kag jag berätta att maken och jag påbörjat ett GI-projekt. Jag har varit emot sådant tidigare, men något måste helt klart göras och Viktväktarna är jag läskigt trött på. Så nu har vi kört en vecka och maken - tadam tadam - gick ner imponerade 4,6 kilo! För mig blev det 1,5 och det får väl duga det med. Så nu behöver jag bara oroa mig för att min man ska bli någon slags trådsmal och personlighetsförändrad Ulf Larsson-typ.