Höstrusk och handlingsförlamning

Det finns de som envist försöker hävda att årstider är något bra. Det är kul med omväxling. Det är vackert med höstlöv, gnistrande snö och dagsmeja. Men de har fel, fel, FEL! Här man kämpat sig igenom en jävla höst, en satans vinter och en förbannad vår för att till slut komma fram till den enda årstid då det egentligen går att leva, och så är man tvungen att börja om igen! Speciellt bittert blir det efter denna sommar som knappast gjort en mätt på värme och sol. Den globala uppvärmningen går inte fort nog! För övrigt är jag rätt övertygad om att de som till äventyrs diggar höst, vinter och vår inte har några dagisbarn hemma. Gyttjiga vinteroveraller kan bota vilken vinterromantiker som helst, I promise you.

Bortsett från detta är jag nu igång i mitt fina "outsourcingprogram". En gång i veckan träffar jag en coach som ska berätta hur förträfflig jag är, efter att jag berättat det för honom. En gång i veckan ska jag på seminarium, där jag får lära mig att skriva en cv och en ansökan och gå på intervju. Här ska sättas upp Mål! Än så länge har jag bara ringt på ett enda jobb. Där kunde jag inte bli aktuell för en tjänst. "Du är inte arbetslös!" säger folk uppmuntrande till mig, men när jag lämnat barnen på morgonen och hör bussen gå in till stan med alla som faktiskt ska jobba, ja, då känns det ganska mycket som om jag inte har ett arbete. Så istället ägnar jag mig åt en lätt depression med åtföljande ångest, som gör mig handlingsförlamad på vissa sätt och manisk på andra, utan någon egentlig nytta för min framtida karriär. Nåja, något ska man ju ha att skylla allt tröstätande på i höstrusket.