Kört fast

Heja-ropen var väldigt trevliga, men nu tänker jag förta stämningen en liten aning i alla fall. (Fast det är inte så farligt som det låter.)

På eftermiddagen sjönk mitt humör när vi skulle på lilla A:s dans. Lilla M är paniskt rädd för hissar och jag för en evig kampanj för att få henne att åka ändå, i terapeutiskt syfte. I går misslyckades jag, så lilla A och jag åkte hiss och lilla M sprang fem trappor.

Mellan våning fyra och fem fastnar hissjäveln. Det har hänt förut i just den hissen, men då brukar den komma igång direkt om man bara trycker på en annan knapp. Nu sitter vi verkligen fast. På andra sidan står lilla M.
Mamma: "Gå och säg till någon att vi sitter fast."
Lilla M: "Nej, jag vågar inte."
Mamma: "Men du måste. Vi sitter ju fast!"
Lilla M: "Vad ska jag säga då?"
Mamma, nu lätt desperat: "Att vi sitter fast!"
Lilla M: "Nej, jag vågar inte."
Mamma trycker på larmet som får hela trapphuset att vibrera. Ingen kommer. Lilla A håller för öronen men verkar annars helt lugn. Några evigheter senare får hissen plötsligt för sig att åka ner till plan 4 och vi kliver av.

När vi kom in på dansen var åtminstone jag fortfarande rätt skakig. Jag diggar inte låsta dörrar och små utrymmen jag heller. Så jag kastade mig över första bästa ansvarig och berättade att vi suttit fast i hissen. Hon suckade tungt.
"Ja tänk, det har hänt hela dagen. I morse satt en förståndshandikappad fast och det var jobbigt, då du tro." Hallå! Sätt en lapp på hissdörren!

När dansen var slut gick vi ner.