Inte lätt att vara liten

Lilla A har det inte lätt just nu. Hela sommaren gick och hon och längtade efter att lovet skulle ta slut så att hon fick börja skolan. Efter två dagar där sa hon "Det är inte roligt i skolan". Nu säger hon att hon hatar den och inte vill gå dit.

Det har kommit lite som en chock för oss. Vi trodde faktiskt aldrig att det skulle bli något problem. Vår lilla A som alltid varit så framåt och utåtriktad och som dessutom kände mer än hälften av barnen, och hade många bra kompisar med sig, det var väl klart att hon skulle klara skolstarten bra. Istället har jag en himla ledsen liten tjej.

Vissa dagar har det gått ganska bra. Hon har kommit hem och sagt "Idag har jag fått en ny kompis". Andra dagar har det varit förfärligt och hon har gråtit när jag hämtat henne. Det är som om flera år av återhållen känslighet nu har fått blomma ut.

Det är svårt att få grepp om vad problemet är. Förmodligen är det flera. Hon tycker inte att hon får lära något. Häromdagen läste jag högt för henne ur veckobrevet:
- Men här står det ju att ni har haft skolarbete.
- Näe, vad de ljuger!
Hon tycker att det är som på dagis, fast mycket sämre.

Dessutom saknar hon ett par kompisar som hamnat i den andra klassen. En av dem har hon legat och gråtit efter på kvällarna, trots att de ses varje rast. I går lyckades de dessutom bli osams, så när jag kom för att hämta satt lilla A ensam på en bänk och grät. Visserligen blev de sams sedan, men det där ledsna ville inte riktigt gå över.

Kanske beror allt på att detta ju faktiskt är den största omställningen i hennes liv hittills. Det märks att det händer saker, för jag har aldrig sett henne så trött som hon är nu. Fredagseftermiddagar och -kvällar försvinner helt i ett evigt gnäll.

Bättre blir det säkert, men det gör ont ändå!