Pragmatisk existensialism

Lilla A har börjat i kyrkans kör. Det kändes rätt för henne: Hon gillar att sjunga. Hon är social. Hon behövde en aktivitet. Lite har det väl också spelat in att jag själv har så mycket förflutet inom svenska kyrkan.

När min pappa dog fick min rätt måttligt religiösa mamma mycket stöd av en präst i vår församling. Som någon slags payback satte hon min syster och mig i söndagsskolan. Mitt mest bestående minne därifrån var hur klisterbilderna man skulle sätta in i sin bok smakade. Hade jag tur fick jag slicka på baksidan av syrrans barmhärtiga samarit också.

Men jag minns också att alla var snälla. Det var jag strikt sett inte så bortskämd med. Självklart gillade jag kyrkan, och när jag var stor nog gick jag med i barnkören. Där fick man lära sig sånger som:
"Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand.
Vi är en massa syskon som tycker om varann.
För Gud är allas pappa och jorden är vårt bo,
och vi är vän med alla på jorden, må ni tro."

Men också:
"Fastän jag inte tillhör infanteriet,
kavalleriet, artelleriet.
Fastän jag inte tillhör flyget
är jag en Jesus soldat."

Så lustigt då att just jag blir så överrumplad när lilla A står i badrummet och nynnar "Gud gör mig glad". Hon är ju mitt ateistiska barn. På samma sätt som lilla M på egen hand bestämde sig för att Gud är en hon, bestämde lilla A att Gud inte finns.
- Gör Gud en glad? frågar jag försiktigt.
- Ingen aning, säger lilla A glatt och rycker på axlarna.

Det är långt kvar till de stora frågorna.