Är du normal?
En amerikansk väninna till mig har en teori om varför utbrändhet är så vanligt i Sverige. Det är för att vårt samhälle är så homogent, och så normativt. Det finns en oerhört stark press att vara som alla andra. Den som bor på Södermalm i Stockholm känner kanske inte igen sig, men jag tycker att det ligger mycket i det.
Hela vårt samhälle är liksom en enda stor högstadieskolgård och vår livsbana är utstakad från start, med ganska lite variation. Man ska klara sig hyfsat i skolan (inte för bra, inte för dåligt), flytta hemifrån när man är tjugo eller så, till en pyttig etta någonstans. Så ska man träffa någon (som är två till tre år äldre om man råkar vara kvinna och partnern råkar vara man) och flytta ihop. Plugga några år, eller börja jobba. Första barnet ska komma när man är kring trettio. När tvåan gör entré (två till tre år senare) köper man ett radhus en bit utanför stan. Och så där håller det på.
Den som tror att normen inte finns har nog aldrig brutit mot den, eller vägrar helt att lyssna på kommentarer som: ”Men ska’ru skaffa nån tjej då, eller?” ”Ska ni uppfylla jorden själva? Har ni aldrig hört talas om preventivmedel?” eller ”Men inte kan man väl bo i stan med barn!”
Anledningen till att jag kom att tänka på detta är förstås att jag blev outad i dag. Jag är inte normal. Det hela började med en oskyldig diskussion om en kollegas nya etta när det slapp ur mig att jag aldrig bott ”själv”. ”Har du inte?” sa kollegerna och tappade hakan. Så fick jag en del av de vanliga replikerna om hur viktigt det är för den personliga utvecklingen att lära sig vara självständig och yadayada. Då gör jag nästa blunder. Jag berättar att jag i stället bodde kvar hemma. Länge. Jag var i alla fall klok nog att inte definiera hur länge, men plötsligt satt jag där ändå stämplad. Jag var konstig. Onormal. Osjälvständig.
Och genast började mitt inre försvarstal. Jag tog en promenad på egen hand efter lunchen, med huvudet fyllt av argument om varför jag hade rätt att bo ”hemma” så länge jag hade lust. En del argument var faktiskt rätt bra, och de lärde mig en del nytt om mig själv. Jag konstaterade till exempel att ”bo hemma” kan betyda helt olika för olika personer. Att det för andra kanske betyder ”bo kvar i radhuset med mamma och pappa som lägger sig i allt jag gör, tvättar min tvätt och vill att jag är hemma på fredagsmys”, fast det för mig betydde något helt annat.
Fast det enda som var riktigt konstigt var väl egentligen att jag behövde försvara mina alldeles egna livsval.
Är du normal?
posted by Heliotropen @ 8:18 em
9 Comments:
Nä, jag är inte normal. Det hade fått tvärs emot alla mina ambitioner om jag var det.
Å andra sidan har det inte alltid varit så lätt alla gånger att alltid vilja, och i princip alltid göra det ändå, i att följa sin egen väg.
Att känna sig nödgad att försvara är naturligtvis förkastligt. Men att få höra finns sätt utanför normen kan vara rätt nyttigt för den som aldrig själv ifrågasatt den. En pedagogisk uppgift med andra ord för dem som anser att man nog faktiskt bör fatta egna och aktiva beslut om det mesta. Men det är inte alltid man orkar.
Nej, jag är nog inte heller normal. Jag gör det mesta baklänges.
Det är nog sant, kära ni, ni framstår inte som så väldigt normala enligt den gängse normen, men tycker ni också att pressen finns där? Får ni också behov att försvara?
”Tänker ni inte skaffa barn?”
”Är det inte dags för tvåan snart?”
”Men allvarligt, hur kan en vuxen människa bo i en etta?”
”Hur klarar du dig egentligen utan bil?”
”Haha, det går aldrig att få ungen att käka hemlagat/osockrat/whatever som inte köptes i burk från Nestlé...”
”Jahaaaa. Så du åkte till Egypten... ensam?!”
Försvara eller förklara, bara byta samtalsämne eller faktiskt lämna sällskapet beror nog mest på min sinnesstämning. Fast press, nej inte riktigt så. Kanske för att jag alltid varit lite lite annorlunda och aldrig gått att placera in i mallen (bara storleken gjorde ju att jag urskiljde mig från början, och namnet).
Jag kommer att tänka på lilla Ms kommentar en gång: "Mamma, jag känner mig inte som alla andra." Och jag svarade "Hur vet du det?" Kanske är man bara normal om man känner sig onormal?
/Heli
Det hoppas jag inte, att jag är normal alltså. Däremot tror jag att många val som jag har gjort anses vara "normala". Men jag kan önska att jag ibland skulle göra val som inte är så förutsägbara och konventionella, utan att jag (självklart för min egen skull) gjorde något oväntat och spännande val. Samtidigt önskar jag också att jag inte kände att jag behöver försvara mina "normala" val...
Hej mamma!
Lilla M!
Hon vid bordet bredvid: Hm ... ja, så kan det kanske också vara. Att normen på något sätt blir stigmatiserande i sig.
Lilla M: Hej!
/Heli
Nej, jag är inte ett dugg normal. Jag har fyra barn. Vi bor i stan. Det chockar/bekymrar många människor. Särskilt många oroar sig för hur det ska gå när barnen blir tonåringar, för hur ska det gå när nu inte barnen får ha varsitt eget rum? Jag har slutat försvara mig, det mår jag inte bra av. Jag brukar syna folk istället, varför tror du så, varför tänker du så osv...rätt ofta träffar jag folk som faktiskt mest är nyfikna, för de undrar själv varför de valde så normativt istället för att fullfölja sina egna idéer...
Skicka en kommentar
<< Home