Stora barn, hemska bekymmer?

Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Någon som har hört den kommentaren? Har du möjligen hört det från en person som har äldre barn än du själv? Det är lustigt det där, vårt behov av att le överseende åt dem med yngre barn, att se oss själva som kunnigare, erfarnare, smartare … Ja, nu hoppas jag förstås att just jag inte utövat den sortens terror mot min omgivning. Har jag det så ber jag om ursäkt här och nu.

Själv utsätts jag för tillfället av en liknande terror. Lilla M är ju tolv år. Ibland fäller jag en oförsiktig kommentar om att hon faktiskt, trots begynnande pubertet, är ganska snäll fortfarande. Då ler de där tonårsföräldrarna alltid lite försmädligt och säger: ”Ja ja, vänta du bara.”

Den tanken tycks vila på tre antaganden:
1. Jag vet ingenting om tonåren eller tonåringar.
2. Tonåringar är inte individer, utan kringvandrande symptomkomplex. Likadana allihop, alltså.
3. De vet bäst om mina barn, inte jag.

Den första punkten i den där grumliga argumentationen tänker jag behandla som den förtjänar: Inte alls, eftersom den faller på sin egen orimlighet. Men de andra två …

En sak jag är förbryllad över är att det hot som dessa ”vänta du bara”-föräldrar håller över mitt huvud är så olikartat. Det kan ju till exempel vara att lilla M
- ska sluta gå ut och i stället sitta på sitt rum och lana dygnet runt
- vara ute jämt så att vi inte har en aning om var hon är (och t.ex, smita ut på fest när vi gått och lagt oss)
- bli allmänt uppkäftig och trotsig och till exempel börja kalla mig för käring oavbrutet
- börja testa droger
- skaffa olämpliga vänner
- inte ha några vänner alls
- börja skära sig i armarna
- sluta äta
- ligga med killar till höger och vänster
- utsättas för (nät)mobbing
- utsätta andra för (nät)mobbing
- vägra klä sig i något som kostar under tusen kronor
- inte överhuvudtaget prata med oss längre.

Och ja, listan kan fortsätta i det oändliga, för allt det här är sådant som tonåringar omkring mig har gjort eller gör. Det är tydligen ”typiskt tonåringar”. Det är några av de stora problemen man får med stora barn.

Jag är övertygad om att det finns saker jag kommer att tycka är bekymmersamma i framtiden. Jag räknar till exempel med att vi kommer att ha perioder av humörsvängningar, smäll i dörrar, trots, kompisproblem, vacklande självförtroende, pojkvänner, hjärtesorger, orosnätter, fyllor och mycket mer.

Jag är också djärv nog att tänka att lilla M kommer att fortsätta vara lilla M och att de problem vi får ändå ligger i linje med hennes personlighet. Och jag är fullständigt, orubbligt övertygad om att tonåringar kan vara precis hur som helst och att det bästa sättet att bemöta denna ålder – som faktiskt strikt sett är en massa olika åldrar, för vem kan säga att de var likadana vid nitton som de var vid femton eller tretton? – är med en försiktig optimism.

För jag undrar om inte allt snack om hemska tonåringar egentligen handlar mer om föräldrarna än om barnen. Kanske är de sådana som nostalgiskt längtar tillbaka till den underbara småbarnstiden? Det gör inte jag. Inte för en sekund. Jag tycker att föräldraskapet än så länge blivit roligare, intressantare och mer utmanande för varje år som gått. Jag älskar alla nya, spännande, stora bekymmer jag fått på sistone. Och jag är fullt beredd på att få äta varje ord av den här artikeln om några år.

Hurdan var du som tonåring?