Handbok för perfekta föräldrar
Efter mina två senaste bloggar är det nog dags att krypa till korset: Jag har också åsikter om hur föräldrar är nu för tiden. Jag anser att vi överlag är alldeles förbannat överambitiösa. Möjligen gäller detta i första hand storstadsbor, och kanske speciellt oss som fick barn relativt sent (själv var jag 33 när lilla M föddes).
Senast när vi får den blå randen på Clearblue-testet (och ofta långt innan) drar vi igång med det stora projektet ”Jag ska bli den mest perfekta föräldern någonsin”. Och ett perfekt föräldraskap med ett perfekt barn kräver förstås en perfekt graviditet. Alltså ligger vi vakna om nätterna, fyllda av lika delar ångest och skuld, och grubblar över om den där biten gravlax vi åt på mosters födelsedagsmottagning verkligen varit fryst först. Och var den odlad eller viltfångad? Och hur var det nu, var all dessertost förbjuden eller bara den opastöriserade?
Därför springer vi på kurser i GI för gravida, tränar avslappning, lyssnar på Mozart, läser allt som finns att läsa om spädbarns utveckling och om barnuppfostran och vädjar till läkare att ge oss extra ultraljud, så att vi kan se att allt står rätt till därinne.
Den perfekta graviditeten ska förstås leda till en perfekt förlossning, helst utan annan smärtlindring än TNS, akupunktur och profylaxandning tillsammans med maken.
Sedan kommer den verkligt jobbiga tiden. Nyfödda barn har nämligen väldigt många krav, men de är förhållandevis lätta att tillfredsställa. Det dröjer innan vi har någon nytta av de pedagogiska leksakerna, de gulliga rimmen vi lärt oss, eller babyrytmiken. De vill ju bara sova och snutta tutte. Inte ens åttatusenkronorsvagnen och den nyinköpta vaggan förstår ungjäkeln sig på. Om de inte vägrar ligga själva överhuvudtaget så somnar de gott var som helst och kan lika gärna ligga i en byrålåda.
Så det enda vi kan fokusera vår överblivna kraft på är dopet. Här ska fixas. Sju sorters kakor ska bakas. Och gärna smörgåstårta. 200 släktingar, vänner och bekanta ska ha handgjorda inbjudningskort. När den stora dagen passerat kollapsar vi och svär att aldrig göra något liknande igen.
Men hela barnens uppväxt blir ju något liknande. Barnen börjar äta fast föda, och nu ska man ju helst bjuda på hemlagat. Själv stod jag en gång en hel lördag och kokade kött och potatis, mosade det i matberedaren och frös in det i lagom portionsbitar. Tråkigt nog har båda mina barn som bebisar resolut vägrat att äta mat som inte kommer ur burkar.
När de väl börjar se på tv (kom nu ihåg vad Hugo sa, inte före två års ålder) ska de givetvis bara se pedagogiskt uppbyggliga saker. Helst Fem myror är fler än fyra elefanter, för det vet ju alla 60- och 70-talister att det är det bästa barnprogram som någonsin gjorts. Och aldrig aldrig någonsin ska MITT barn sitta ensam och titta på tv.
Så småningom kommer födelsedagskalasen. Och om någon till äventyrs tror att det enda som krävs är en tårta och varsin godispåse kan jag meddela att barnkalas nu för tiden måste ha ett tema. Det är därför man ser svettiga högröda föräldrar täcka hela huset med blått stanniolpapper (Lilla sjöjungfrun-tema) eller annars välbalanserade kvinnor stå och svära över marsipan och svart karamellfärg klockan tre en lördagmorgon (Batmantemat kräver förstås en Batmantårta). Och det är därför man nu kan hyra allt från McDonalds till bowlinghallar när det är dags för kalas. Trots allt har även moderna föräldrar en gräns när det gäller att komma på nya teman.
Och så småningom kommer aktiviteterna. Först förstås babysimmet och –rytmiken, sedan bolleken, minigympan, plask och lek, konstskolan, ministrålarna och så småningom fotbollen, handbollen, dansen, teatern. Och då har de inte ens börjat skolan än.
Allt detta ska förstås ackompanjeras av en fint avvägd uppfostran. Man ska behandla sina barn med respekt. Vara sjysst, men inte kompis. Sätta gränser, men inte vara auktoritär. Absolut inte vara någon curlingförälder. Perfekt dygnet runt helt enkelt.
Och om nu någon tror att jag sitter och gör mig lustig på andras bekostnad kan jag berätta att jag är lika skyldig själv. Min enda tröst är att ju större barnen är, desto mer motsätter de sig att vara mammas och pappas duktighetsprojekt. Dessutom blir hela grejen svårare när man får fler barn.
Men varför tror vi att allt måste vara så perfekt? Någon som har en bra teori?
posted by Heliotropen @ 9:39 fm
3 Comments:
Är inte det bara ytterligare ett tecken på att alla i hela världen är rädda för alla andra i hela världen? Att vi tror att folk dömer oss i större utsträckning än vad de faktiskt gör. Okej, vi har ju tidigare sett klara exempel på att folk faktiskt ser ner på andra, men så värst utbrett tror jag ändå inte att det är. Vi är bara rädda för varandra. Eller så är vi övertygade om att alla andra klarar saker så himla bra och att vi borde också göra det, men att verkligheten inte ser ut som vi tror att den gör? Eh. Ja, nu känner jag verkligen att jag tillförde massor av smarta reflektioner. Not. ;-)
Åh ja, lilla Alice mamma försöker skapa en perfekt graviditet... Gravidvattengympa (för dyyra pengar), gravidyoga (för dyyra pengar), ta lite ledigt och ta det lugnt (för dyy..), surfa runt på inte bara livsmedelsverket utan även dess motsvarighet i andra länder, göra intelligenta inlägg på Familjeliv/Allt för föräldrar/Nio månader/Gravid... Enbart köpa kravodlade grönsaker och havregryn från antroposoferna. Skapa ett komplicerat kalkylark för att komma fram till hur hon och han som ska bli pappa bäst ska fördela föräldrapenningen, över tid och per person. Veta bäst! Och om Alice visar sig vara en Alfred (fan, borde jag tagit reda på det kanske), ja då ska han kläs i både rosa och blått och få både dockor och bilar.
En annan sak dagens föräldrar gör fel är att de tänker för mycket, kan för mycket, har längtat för mycket? Hm... varför ska det vara så perfekt och vem är det som bestämmer vad perfekt innebär? Ingen aning.
Men jag tror också att det kan vara så enkelt att vi vill så väl och att valmöjlighetern/utbudet är så stort.
Det behöver inte alltid vara så att vi fokuserar på vad "andra" ska säga det räcker ju så bra med våra egna krav på oss själva.
Jag är också en av dom som arrangerat barnkalas på badhuset, äventyrsleken, bowlinghallen, inte för andras skull utan för att barnen så gärna velat....och jag har haft råd med det men jag har också många många gånger tänkt på de föräldrar som inte har råd med några kalas alls, eller de barn som har föräldrar som inte ens tänker tanken -kalas-vadå-ge mig en bira till....
Skicka en kommentar
<< Home