De mäktiga vita hövdingarna
Är det någon mer än jag som tittar på programserien Jobba jämt? Den handlar om två jämnställdhetskonsulter (en man och en kvinna förstås) som är ute i det svenska arbetslivet och ger råd om hur man ska förbättra jämnställdhetsarbetet just där. Igår var de till exempel på Musikhögskolan i Stockholm. Där är majoriteten av professorer och andra chefer män. Nu blev ni väl chockade. De manliga professorna och cheferna tjänade dessutom mer än sina kvinnliga kolleger på samma nivå. I typfallet verkade det skilja cirka 9000 kronor. Nu blev ni väl chockade igen, antar jag. Löneskillnaderna berodde dock inte på kön, hävdade den kvinnliga rektorn och hennes manliga sidekick. Nej, det berodde ju på helt andra saker, som dock var väldigt svåra att definiera, för då kunde man kanske såra någon. Musiker har ju känsliga konstnärssjälar.
De båda konsulterna intervjuade också flera av de kvinnliga cheferna och professorerna som tyckte att Musikhögskolan var en plats där kvinnor höll sig tysta på möten, och männen fick breda ut sig. Lustigt nog kände inte männen alls igen sig i det utan tyckte att de var väldigt duktiga på att ta tillvara vad andra hade att komma med, men att kvinnorna borde lära sig att bli bättre på att tala.
För några avsnitt sedan var konsulterna på en advokatbyrå i Göteborg. Där tyckte man bland annat att rekryteringen var ett problem. Tre fjärdedelar av de anställda var män, och när man nyanställde blev det fifty-fifty, vilket naturligtvis inte rubbade jämvikten. De båda rekyterarna (en äldre mycket pratsam och självsäker herre och en ung kvinna med flackande blick) fick sätta sig ned och fundera på hur de skulle lösa det hela och kom fram till att trots att de kvinnor som sökte tjänsterna hade bättre betyg och meriter än männen var de inte lika bra som männen för de gjorde inte ett "lika starkt intryck". Åtminstone inte på den rekryterande mannen.
Det är en intressant programserie som väcker många frågor (och ibland får mig att skratta rått åt hur blinda folk kan vara), men idag tänker jag bara ställa en: I stort sett alla kvinnor i min bekantskapskrets är smarta, välutbildade och kan tala för sig själva. Och de är de ju inte ensamma om. Lägger de bort de egenskaperna när de kommer till jobbet? Tystnar vi helt enkelt i sällskap av de mäktiga vita hövdingarna?
posted by Heliotropen @ 9:35 fm
5 Comments:
Jag följer inte programserien, men jag såg avsnittet om Musikhögskolan faktiskt och inget förvånade mig. Dessutom var det så himla typiskt att det kvinnliga nätverket tog på sig uppgiften att införa jämställdhet, när deras egentliga uppdrag bara var att samla sig och byta erfarenheter. Det tycks alltid falla på kvinnornas lott att förändra, för ledningen är inte intresserade/förstår inte var problemet ligger. Knappast kan man anklaga män för att vilja dela med sig av makten ändå - vem vill dela med sig av sina förmåner? Självklart märker man inte hur förfördelad man är, och det är dessutom väldigt jobbigt att lyfta blicken och se på andra och hur de har det. Därmed inte sagt att det är rätt, det är bara lätt att förstå. Men det ligger på allas ansvar att alla ska trivas. Eller hur?
Läste för några år sedan om en test man gjorde i en förstaklass med pojkar och flickor. Man bestämde att flickorna skulle få lika mycket uppmärksamhet och möjlighet att uttrycka sig som pojkarna. Att pojkarna som var vana att ta plats kände sig föfördelade kanske inte förvånade men att flickorna tyckte att det var jobbigt att träda fram var både en förvånande och beklämmande slutsats. Så djupt och så tidigt.
Ja, så är det tyvärr. På mitt jobb har vi ett antal ytterst kompetenta kvinnor som av någon anledning blir musslor när det kommer till möten där manliga kollegor som är äldre än de själva är närvarande.
När det bara är vi yngre kollegor med så har det inte några som helst problem med att presentera och använda sin kompetens.
Jag stör mig oerhört på att dessa kvinnor inte vågar ta för sig när "fel" personer är med på mötena.
Jag följer också serien med stort intresse, viss förfäran och (tyvärr) igenkännande.
Jag är både högutbildad och törs yttra mig, och det gör jag. Den enda som verkar ta illa upp över detta är min kvinnliga chefskollega i ledningsgruppen. Hon blir ofta upprörd över att jag tar mig ton utan att be om lov. Att jag inte alltid håller med. Mina manliga kollegor har hittills inte blivit det, så mötena är mycket lugnare när hon inte är med.
Jag upplever mig för närvarande mest motarbetad av några av mina kvinnliga kollegor, inte av männen. Det är synd, tycker jag. Det finns en tendens bland kvinnor (åtminstone vissa kvinnor) att inte vilja släppa fram medsystrar - alla ska vara kvar på samma nivå och "stötta varandra" som det brukar uttryckas. Probelemet är ju att då kommer ingen någonstans, medan männen fortsätter att ta för sig. Det är som om alla skidlöparna på OS hela tiden skulle vänta in varandra och bli arga på dem som ledde loppet.
Men detta gäller inte alla kvinnor. Jag kan väl säga att de som jag får mest stöd av också är kvinnor. Jag blir nog helt enkelt mer berörd av det mina kvinnliga kollegor tar för sig. Männen bryr jag mig inte lika mycket om - de är ju på något sätt "en annan sort".
Någon som intresserade mig när jag såg programmet om musikhögskolan, var att den manliga konsulten pratade mycket mer, eller i alla fall visades mer i bild än hans kvinnliga kollega. Det var förhoppningavis bara en tillfällighet, jag har inte sett de andra programmen.
Skicka en kommentar
<< Home