30 januari 2006

Flickepidemin

Veckans fråga blir lite tyngre än förra veckans. Är det någon som kan förklara för mig varför alla tonårstjejer mår så dåligt? Jag känner ett halvdussin flickor mellan tolv (i stort sett tonåren nu för tiden) och sexton år och inte en enda av dem mår bra. De lider av dåligt självförtroende, självdestruktivt beteende och självmordstankar varenda en! De pojkar jag känner som är i samma åldrar verkar klara sig betydligt bättre. Jag vet att det är tufft att vara tonåring. Gudarna ska veta att jag själv krisade stort på den tiden. Men nog fick jag intrycket att det fanns en och annan jämnårig kamrat som kunde hålla huvudet över vattenytan. Alltså kan jag inte annat än dra slutsatsen att det blivit värre.

Jag vet att det finns teorier om vad det beror på. Genusvetare menar att vi bygger på pojkars självförtroende, på bekostnad av flickornas, redan på dagis. Pojkar är stökiga, pojkar tar plats. Det är den förväntningen alla har och i flickornas huvuden tolkas det som "pojkar får ta mer plats för pojkar är mer värda". Så försöker de konkurrera genom att vara duktiga, snälla, hjälpsamma och blir därmed nästan osynliga och får ännu mindre uppmärksamhet.

Andra teorier har att göra med nedskärningarna i början på 90-talet som fortfarande påverkar de vuxna kring barnen, och som gjort att förskolor och skolor minskat sin personal. Man pratar också om medias inflytande. Det är svårt även för en snart 41-åring med relativt stabil självbild att hålla sig på rätt köl ibland inför alla Extreme makeovers, Top models och annat som talar om för oss att vi borde vara vackrare, smalare och allmänt bättre för att få ett sjysst liv.

Men ingen av dessa förklaringar ger någon lösning. Hur ska jag göra för att hjälpa alla dessa flickor? Hur ska deras mammor och pappor göra? Och hur ska jag förebygga så att lilla M och lilla A förblir de starka, glada, trygga tjejer de är idag? Jag kan ju inte se att tonårsflickornas föräldrar gjort några uppenbara fel. De har så klart också kramat sina tjejer och sagt att de är smartast och vackrast och bäst i världen. Så vad kan man göra?

2 Comments:

Anonymous Anonym said...

Som jag själv minns det, så upplevde jag kvinnorollen som väldigt kvävande. Jag var ett påhittigt barn som tyckte om att leka och busa, men från 11-12-årsåldern lekte inte flickorna längre, utan då skulle man börja sminka sig och snegla på vad pojkarna tyckte. Jag upplevde det som så oerhört begränsande och nedslående - som om livet var slut, nästan! Nu fick man inte hitta på och vara busig längre.

Pojkarna fortsatte däremot att leka och de gör det ju än i dag. Vuxna män skäms inte för att lira fotboll eller hockey med kompisarna, spela på tips, spela dataspel och andra lekfulla aktiviteter. Men vi vuxna kvinnor ska bara var så duktiga och hjälpa andra jämt. Gör vi saker bara för att det är kul så är vi antingen barnsliga eller egoistiska. Jag tror det främst är kvinnora själva som ställer dessa krav på varandra.


Det finsnsäkert flera orsaker, men jag trro att den bergänsande kvinnirrollen rä en viktig orsak till att flickor oaft mår dåligt i tonåren. man pratar dock mycke tmer om det ifdag n'r jag var ung.

6:36 em  
Blogger Lime said...

Jag tror att det är två saker. Den ena är att det är lite på modet att vara depprimerad just nu. Varför vet jag inte. Det andra tangerar det som h-n skriver. Det är ett oerhört stort tryck på framför allt unga flickor genom bland annat media men även från skola och fritid.

Det bästa som du kan göra är nog att skapa en frizon där dina flickor får vara just flickor och bara vara fåniga och leka.

Jag kan komma och hjälpa till. Kan vara oerhört fånig när jag sätter den sidan till.

6:55 em  

Skicka en kommentar

<< Home