Lata moderna föräldrar
En äldre släkting sa för ett tag sedan till min man: "Jag förstår inte varför alla småbarnsföräldrar nu för tiden är så stressade. Visst var det jobbigt när man hade småbarn, men man bet ihop." Naturligtvis var det en direkt känga till mig, och en väldigt provocerande sådan. Det underförstådda budskapet är väl att jag är lat eller pjåskig som inte tar mig i kragen och går till jobbet. Hur hanterar man sådant? Hur förklarar man lugnt och tydligt skillnaden mellan nu och så? För jag tycker att det är en oerhörd skillnad. Jag skrev för rätt länge sedan om hur jag tycker att yrkeslivet har förändrats, men det finns också annat som är annorlunda mot när jag var barn, på 60- och 70-talen. Några exempel:
Då: När vi handlade mat handlade vi helt enkelt något som alla tyckte var gott och som ingen (helst) ätit till lunch. Lite tänkte man kanske på kostcirkel, men i stort lagade vi nog den mat min mamma alltid ätit. Våra kokböcker hette Hirams och Vår kokbok.
NU: Idag när man går och handlar ska man tänka på sockermängd, fettmängd, fettsyror, vitaminer, mineraler och antioxidanter, GI och en uppsjö andra idéer om hur man ska äta. Ofta räcker orken bara till hel- eller halvfabrikat, vilket ger oro och ångest. Jag har säkert fyra hyllmeter med kokböcker, och att planera är ärligt talat urjobbigt.
Då: När jag var åtta år började jag spela blockflöjt med musikskolan. Något år senare började jag ta sånglektioner, vilket jag sedan fortsatte med i åtta år. Jag gick också på pyssel och lek. Mer än två aktiviteter i veckan hade jag inte någonsin, och absolut inte före mellanstadieåldern.
NU: Idag känner man sig nästan dum om ens treåring inte har några aktiviteter. Lilla M:s klasskamrater i ettan har nästan undantagslöst två eller tre. Många av dem är lagsporter där sedan helgerna går åt till att spela kupper.
Då: Jag lärde mig cykla när jag var åtta, vilket betraktades som sent, och simma när jag var elva, vilket betraktades som ännu senare. Innan jag började skolan hade jag aldrig stått på ett par skridskor eller skidor. Men jag kan inte minnas att det någonsin var ett socialt handikapp, eller att t.ex. min mamma tyckte att det var pinsamt.
Nu: Idag rabblar föräldrar långa listor med allt deras barn kan. Det finns ett starkt socialt tryck att kunna "rätt" saker i "rätt" ålder. Kan man inte cykla när man år fyra är man sen, kan man inte simma när man börjar skolan är man också sen, och när lilla A gjorde skridskodebut igår (3,5 år gammal) och lilla M precis lärt sig glida på skridskorna så stirrar omgivande föräldrar på oss och får oss att känna oss lite dumma när vi hinkar beröm över våra tjejer. På dagis blir de bekymrade varje år när jag berättar att mina barn (numera bara lilla A) tyvärr inte har några skidor och därför måste promenera istället under Vasalöpet (ett årligt evenemang).
Då: Jag kan inte minnas att min mamma någonsin lekte med mig när jag var barn. Spelade spel med oss gjorde hon ibland, men inte mer.
Nu: Idag verkar föräldrar skämmas när de berättar att de inte leker med sina barn varje dag, eller att de, hemska tanke, inte tycker om att leka.
De här var några exempel jag funderat över på sistone. Tycker du också att världen förändrats sedan du var barn?
posted by Heliotropen @ 12:00 em
6 Comments:
Det här kommer jag att ha bättre grundade åsikter om om några år. Men nu har jag en känsla av att allt är väldigt organiserat. Barnen kan inte bara sparka boll, de ska träna fotboll fem gånger i veckan och ha två matcher på helgerna. Barnen kan inte sitta hemma och pyssla, de ska gå på konstnärliga skolor eller åtminstone fritis (eller motsvarande) där de har uppvisningar och utställningar och säkert också tävlingar. Det verkar som att de vuxna hela tiden tar ansvar för barnens aktiviteter. Snacka om stressande! Finns det överhuvudtaget barn som alldeles på egen hand är ute och bygger snögrottor, åker pulka eller leker kull idag?
Ja, det finns sådana barn. De gör det när det någon gång lyckas smita från sina föräldrar och får vara ifred utan att hela tiden bli kontrollerade.
Tyvärr är framför allt storstäderna farligare idag än för 30 år sedan eller så. Tuffar och farligare och det gör att vi stackars föräldrar inte vågar släppa iväg våra barn.
Dax att flytta till landet.
Jag kan inte heller minnas att mina föräldrar lekte särskilt mycket med mig. Jag kommer ihåg hur jag tjatade på morsan att leka med mina barbiedockor och det gjorde hon typ en enda gång (då var jag överlycklig). De "lekar" de gjorde var av mer pedagogisk natur... teckning och läsning eller pysslande.
Lime, Lime... Detta kan utvecklas till ett familjedrama. Vi har ju redan flyttat ut till landet, juh! ;-) I övrigt tror jag att du har rätt.
Nä, inte lekte föräldrarna speciellt mycket med oss. Men mamma har berättat om hur hon lekte med mig i snön på landet och sedan var rädd (!) att jag skulle vilja leka samma lekar när vi var hemma i stan igen. För vad skulle de andra mammorna säga om hon lade sig i snön och gjorde änglar eller lekte snöhund?! Det var andra tider.
Botilda! Du kan alltid slå Lime i huvudet med statistiken som säger att barn på landet faktiskt mycket oftare råkar ut för olyckor!
Det är svårt att sätta sig in i någon annans situation. Min mamma jobbade halvtid 13-17, hade 10 minuters cykelväg till jobbet plus att vi hade barnflicka som kom hem till oss. Hon tvättade och städade och tog hand om oss mellan 10 och 17.
Jag jobbar heltid, har minst två timmars resväg per dag och har haft barnen på dagis. Så det är ju en viss skillnad. Men min mamma förstår inte varför jag "gnällde" när barnen var små. Däremot tyckte hon att jag "slet ut" min man genom att låta honom ta del av ansvaret för hem och barn.
Våra barn har inte så mycket aktiviteter, men de vill ju gärna att jag ska leka med dem. Och jag har ofta dåligt samvete över att jag inte "aktiverar" min barn utan låter dem leka på eget inititativ. Så det är balsam för själen att läsa att din mamma inte lekte med dig heller. (Hoppas att du inte fick men för livet av det!?)
Skicka en kommentar
<< Home