Våra tysta barn

Jag åt lunch igår med en amerikansk väninna, bosatt i Stockholm, på ett café ofta frekventerat av mammor med barnvagnar. "Varför skriker svenska småbarn aldrig?" frågade min väninna mig. Det gjorde mig lätt förvirrad, för det stämmer ju inte med mina egna intryck. Mina barn skriker och jag kan, som de flesta människor, minnas bussresor, restaurangbesök och annat som störts av barnskrik. Men hon insisterade. Det var en av de första sakerna hon lagt märke till i Sverige, sa hon. Svenska barn skriker och bråkar aldrig offentligt.

Och jag var ju tvungen att ge henne lite rätt. Vi satt i en lokal med kanske 20 barn under två år, och ingen av dem skrek faktiskt. Så jag försökte mig på lite förklaringar. Lång amning, att vi tar ut barnen när de börjar skrika, att vi är utomhus mer än amerikaner, att våra barn får mindre socker. Hon hade hört andra försök till förklaringar från andra, barnmorskor bland annat, som indikerar att curlingföräldraskap i alla fall har några goda sidor.

Men nu vänder jag mig till er: Tror ni hon har rätt? Och vad beror det i sådana fall på?

På tal om förra ämnet: DN skriver idag om vad som hände från det att Muhammed-teckningarna publicerades till dess att protesterna tog far i de muslimska länderna. Artikeln verkar delvis bygga på det New York Times
skrev igår. Men jag tycker att DN har missat några poänger som gör det lättare att förstå muslimernas perspektiv:

1. När de danska muslimerna först protesterade mot teckningarna möttes de inte bara av ointresse från myndigheternas sida, utan fick sig också tillskickat flera teckningar som till sitt innehåll var ännu värre än Jyllandspostens. För dem var budskapet tydligt: Muslimer i Danmark ska hålla käften. Teckningarna tog de med sig på sin rundtur i de muslimska länderna.
2. Ett uttalande från Danmarks främligsfientliga parti missuppfattades i de muslimska länderna. De fick intrycket att det fanns ett lagförslag i Danmark om att censurera Koranen.
3. Det allmänna intryck muslimerna i de olika länderna fick var att teckningarna var en i princip bokstavlig krigsförklaring mot islam. Att Fogh Rasmussen vägrade ta emot ambassadörer och att andra länders tidningar också publicerade bilderna gjorde därmed bara saken värre ur deras perspektiv.

Min förhoppning är att hela den här krisen ska göra att vi måste närma oss varandra.