Har världen blivit tokig?

Det är inte utan att jag tycker att världen har blivit lite konstig, eller i alla fall en del av människorna i den. Först kom detta med diagnoser i min närmaste krets. Sedan nåddes jag av ryktet att en bekant tappat fotfästet helt, börjat misshandla sin partner (och för män finns inga jourer att gå till när de blir spöade) och nu rest till Thailand i akt och mening att supa ihjäl sig. Även om jag inte träffat honom på några år är det lite svårt att ta in.

Häromdagen blev jag förvånad igen. Min kollega X, som jag skrivit om här nedan i mitt inlägg Halvtidsblues, kom fram till mig och gjorde en komplett pudel. Hon bekräftade allt jag tänkt och känt. Att hon svikit mig, att hon varit en dålig vän (ingen alls, närmare bestämt) och så vidare. Och jag kände mig... besvärad. Inte alls upprättad, som jag kanske trodde, bara ytterligt stressad av hela idén att prata med henne om det.

För säkerhets skull har även mina döttrar fått en släng av personlighetsförändring. Lilla A når nya höjder när det gäller bråk och skrik. Lilla M når nya höjder när det gäller mammighet. Själv verkar jag mest ha siktet inställt på att nya djup.

Ett stort tack dock till de arbetskamrater som idag gjorde mig på bättre humör, genom att vara lyssnande och medkännande, och bara genom att finnas där. You know who you are! Och en extra liten hälsning till S som jag hoppas ska känna sig pigg nog för att komma på middag någon dag. Nu ska jag sluta vara intern, jag lovar! För övrigt ska jag sluta helt.