Fobiträning i kubik

Mitt liv blev ännu lite mer surrealistiskt idag när jag ganska oväntat fick löneförhöjning. Ja, ni läste rätt. En olyckssyster upplyste mig om att jag som övertalig, men fortfarande anställd, hade samma rätt som alla andra till lönesamtal, och att det skulle genomföras senast 6 september. Det hade naturligtvis inte min chef upplyst mig om. Så jag mejlade honom; han höll med om att det stämde och frågade om det kunde passa att ses som klockan elva idag. "Nej", svarade jag. "Kan vi sköta det per mejl?" Jag fick ett erbjudande tillbaka och svarade okej, så nu får jag en del retroaktivt med oktoberlönen. Välkommet, men sjukt.

I morgon ska jag ta mig i kragen och ringa på en hel hög jobb. Jag hatar att ringa, men ska försöka se det som fobiträning. Gör man det tillräckligt många gånger borde man väl vänja sig till slut, eller vad tror nI?

På temat sunkiga jobb tänker jag idag på ett jobb som egentligen inte alls var sunkigt, utan jätteviktigt och bra och lovvärt, men helt fel för mig. Jag sökte en gång jobb som personlig assistent till en kille som brutit nacken i en mc-olycka och följaktligen var totalförlamad. I arbetsuppgifterna ingick bland annat att suga rent hans luftvägar från slem några gånger i timmen. Jag är verkligen för andning. Det är en jättebra grej. Men jag var nog mest lättad när jag inte fick jobbet.