Ingen vill ha mig, eller?

Jag har börjat hata måndagar, hett och innerligt. Då är den gosiga familjehelgen slut och jag måste göra allt det där jag inte vill. Det är som om någon slänger ut mig från den varma stugan, ut i snön och mörkret.

Igår hatade jag för säkerhets skull söndagar också, för de kommer ju trots allt före måndagar. Tiden går lika fort som den alltid gjort, ändå känns varje vecka som ett decennium. Ett enda långt, segt lopp i uppförsbacke, utan att man någonsin kommer till toppen och får se på utsikten.

Jag är gnällig, jag vet. Jag har det så oerhört mycket bättre än många andra. Bortskämd är vad jag är. Men jag blir inte gladare av att tänka så heller.

Alla som varit arbetslösa (nej nej, jag vet, jag är inte arbetslös egentligen) säger samma sak: Det är tufft och man mår skit, men så småningom blir det bättre. Jag undrar lite var alla de där lata människorna är som går och lyfter a-kassa för att de är arbetsskygga, ni vet, de där som ska straffas i arbete med hjälp av lägre ersättning. De finns inte i mina umgängeskretsar i alla fall, men regeringen tycks ju känna några stycken.

Jag tycker annars att jag varit bra på att bearbeta allt det där med min arbetsgivare. Ältar det inte alls lika mycket längre. Problemet är ju bara att när man tar bort ett ont är det fortfarande en massa andra smärtor kvar. Jag har fortfarande inget jobb. Det är fortfarande ingen som vill ha mig (utom du då, käre P).