Dagens barn är inte som gårdagens

Om och om igen blir jag påmind om att dagens barn inte tillhör samma generation som jag själv gjorde. Inte nog med att ganska många har egen tv och dator på rummet (när jag gjorde en enkät om det på ett föräldrasajt på nätet visade det sig att det fanns en hel hög föräldrar som gav sina treåringar egen tv), de ser helt andra saker än vi.

I ett anfall av nostalgi och "nu-ska-vi-se-något-riktigt-bra-som-mamma-och-pappa-gillade-när-de-var-små"-anda köpte vi häromdagen "Huset Silvercronas gåta". Visst, de tyckte att det var lite kul när barnen gick genom spegeln, men ställde sig mycket frågande till allt prat, prat, prat. Och jag som anklagat amerikanska barnfilmer för att vara pratiga. Vi svenskar kan också. Men på svensk 70-tals barntv pratade man förstås inte populärkultur eller något liknande, utan om hur herrarna sög ut folket och hur folket till slut gjorde uppror. "Gäsp", sa mina barn.

Något som däremot gick hem var Jurassic Park som jag såg med lilla M när hon var sjuk i förra veckan. Jag var lite orolig för att hon skulle tycka att den var för läskig, förstås. Men omdömet blev: "Spännande, men inte särskilt otäck." Dagens barn är härdade.

Dagens barn är bortskämda när det gäller aktiviteter också. Jag har försökt hålla igen lite, men nu har lilla M två och lilla A en aktivitet och den här veckan, när svärföräldrarna är bortresta, blir det skjutsande och åkande tre dagar i rad. Idag var lilla A och jag med och lämnade lilla M när hon skulle spela fagott i sin orkester. Jag blev nästan lite knäsvag när jag kom in i den ljusa, nybyggda orkesterlokalen där ett dussin barn satt på rad med sina blåsinstrumnet. Nog måste det ha funnits orkestrar på min tid också, men inte märkte jag av det.

De ska ha en konsert, sa orkesterledaren, någon gång i november, och skulle det möjligtvis gå att förlägga den till en onsdagskväll eller hade de andra aktiviteter då? Det hade alla utom lilla M och en pojke. "Men det kanske går att avstå från den andra aktivieten en gång", sa orkesterledaren hoppfullt. "Nej," sa en flicka i nioårsåldern bestämt. "Jag kan inte missa bågskyttet."

Jag undrar: Var det bättre förr?