Oops, I did it again!

Igår var jag på skrivprov för ett jobb, det vill säga jag satt igenom en slags presskonferens tillsammans med tio konkurrenter och ska nu skriva tre texter utifrån det jag lärde mig. Skitstressigt, rent ut sagt, och jag kom osökt att tänka på ett av sunkjobben jag aldrig fick:

I mitten av det glada nittiotalet sökte jag jobb på ett stort företag som ska förbli namnlöst. Jag tror att yrkestiteln var teknisk skribent. Hur som helst kallade de mellan fyrtio och femtio sökande i en slags cattle call. Först skulle vi sitta och umgås med varandra, så att de kunde observera hur socialt kompetenta vi var. Sedan fick vi alla gå in i en skrivsal för att skriva en instruktion till en brödrost, utan någon brödrost till hands. Halvvägs igenom det skrivprovet kom en andfådd kvinna in i rummet. "Ursäkta att jag kommer för sent," sa hon "men jag krockade på vägen." Det var nittiotalskrisen i ett nötskal. Krockat på vägen? Skit samma, pallra dig dit bara.

Jag fick inte jobbet, däremot en livslång avsky för den här sortens urvalsprocesser. Men jag är självklart glad att jag kommit vidare i processen för ett jobb i alla fall, även om det råkar vara jobbet jag enligt alla regler och avtal borde kunna glida in i på en räkmacka. Nåja, räkmackor känns ju ändå rätt passé. Jag kunde i alla fall glatt konstatera att min före detta chef tydligen gett mig bra referenser.

På tal om chefer: Som ett led i kursen, eller programmet eller vad vi nu ska kalla det, som jag går, har jag till uppgift att skicka ut formulär till en liten utvald skara som ska berätta vad de tycker är mina starka och svaga sidor. Jag kände mig oerhört mogen och modig när jag skickade iväg formuläret även till två chefer som jag kände mig väldigt osäker på. Idag fick jag lite återkoppling från den ena, i ett mejl som hon skickade för att hon tyckte att synpunkten inte riktigt rymdes i formuläret.

Hon skrev lite om varför hon anställt mig och verkade tycka att jag uppfyllde de krav hon ställt, men lade till att hon så småningom upptäckt att jag var sarkastisk, framför allt när det gällde företaget och olika chefer. Därför undrade hon om jag inte borde söka mig någon annanstans, och tillade att hon gärna ville berätta det här för mig eftersom jag tydligen tänkte använda henne som referens.

Well, you could have knocked me over with a feather! Skulle jag alltså ha verkat kritisk, sarkastisk rent av, mot mina älskade ledare, dessa under av klokhet och kompetens? Det kan väl inte vara möjligt? Shit! Nu gjorde jag det igen.

P.S. Nej, hon har aldrig funnits med på min lista över potentiella referenser. Och på tal om ingenting ska jag på en helt annan intervju på måndag.