... och upp igen!

Tack för stödet, säger jag till alla som har anledning att känna sig träffade. Lite förvånad är jag ändå över hur vi människor återhämtar oss. Idag var jag på en ny intervju (jag koncentrerar mig just nu på min fantastiska statistik: jag har kommit vidare med fyra av mina fem första ansökningar, och det hjälper gott i mörka stunder) och blev då lämnad ensam en stund i ett mycket litet mötesrum i väntan på rekryteraren. Där stod jag och begrundade alla dessa jobbiga möten jag haft de senaste åren och gav mig en klapp på axeln för att jag faktiskt tar mig i kragen och går vidare.

Man väljer inte sina erfarenheter. Det hjälper inte att man vill hoppa av när det blåser som mest, eller åtminstone gå in i busskuren. Det är bara att traska vidare, och det enda man man vara säker på är att man inte hamnar där man tänkt sig.

En sak som definitivt inte blev som jag tänkt mig var fredagen. Då skulle lilla A och jag ta ledigt och gå på Skansen. Istället fick hon halsfluss. Vilken tur då att en snäll flicka låtit henne ärva alla sina hårtofsar, så att hon kunde göra sig så här fin: