Det ondaste

”Sju av tio niondeklassare tycker inte att mobbade elever får tillräckligt stöd i skolan … Rektorerna är av en annan åsikt, åtta av tio tycker att stödet är tillräckligt.” Så skrev DN i torsdags. Sedan berättade de historien om Victoria som blev osams med några kompisar och hamnade på andra sidan, bland de utstötta. ”Hora och fitta” kallar de henne och på chattsajter har de skapat alias med namn som ”vi-som-hatar-Victoria”. Till slut vågade hon inte gå till skolan längre. Men skolledningen, som förstås har det yttersta ansvaret för elevernas säkerhet, tycker inte att det här är så mycket att orda om: ”Det är hennes uppfattning att hon blivit kränkt. Det är inte vår bedömning.”

När jag läser sådant blir jag elva år igen. ”Varför är de vuxna så jävla dumma?” tänker jag. ”Varför förstår de inte?” Jag vill inte vara en del av den vuxenvärld jag med tiden tvingats in i. Den som inte hör, inte ser, inte säger något. Förrän det är alldeles för sent, för alldeles för många.

När jag gick i tvåan flyttade min enda kompis. De andra flickorna i klassen hade redan delat upp sig två och två, och pojkar lekte man inte med. Så jag blev över. Jag var redan övertygad om att jag var annorlunda, utan att kunna sätta fingret på varför. Allvarligare än de andra, känsligare än de andra. Lillgammal och besserwissrig. Jag trodde att jag var psykiskt sjuk, för jag hade inga andra ord för detta att vara annorlunda. Att inte passa in.

En dag när jag gick hem från skolan följde ett par flickor efter mig på avstånd, viskade med varandra och skrattade. När jag gick över gatan följde de efter, om jag stannade, stannade de också. Tydligare kunde det inte sägas: Jag hade hamnat på andra sidan. I ingenmansland.

Några dagar senare följde ett gäng killar efter mig, och när jag var halvvägs hem släpade de in mig i en lekpark, tryckte ner mitt huvud i en dricksfontän och satte på vattnet. Efter det slutade jag lägga övergreppen på minnet. Det var lugnast så. Bara spridda minnen finns kvar. Från tvåan, trean, fyran, femman, sexan och sjuan.

Jag minns hur det känns att bli piskad med ett skärp. Jag minns den roliga leken ”titta på teve” när en flicka i klassen stod bakom mig och drog mig i håret så att huvudet åkte fram och tillbaka medan resten av klassen satt framför mig och tittade på. Jag minns den gången den nya killen i skolan, som var nyanländ från Pakistan, kom rusande emot mig på en parkväg och jag stannade upp, lite glad, för att jag trodde att han ville fråga om något och i en halv minut eller så fantiserade jag om att vi skulle bli vänner – att jag skulle vara den som visade honom till rätta – tills han körde in en kupad hand mellan mina ben.

Och jag minns hur det var att vara rädd. Hela tiden. Varje dag. I sex år. Hur jag gick till skolan och tänkte att jag skulle låtsas att alltihop var en film, att det inte hände på riktigt. Och hur jag ibland lyckades, så att det i alla fall kändes som om jag svävade en liten bit utanför man kropp och ingenting var verkligt, men hur det ändå inte hjälpte. Det fanns inget skydd, och jag drömde varje dag om räddningen. Inte om att folk skulle bli snälla emot mig plötsligt, utan att de skulle göra något som var omöjligt för omgivningen att ignorera. Slå mig kanske, så att det syntes efteråt. Eller att jag skulle bli sjuk.

Naturligtvis blev jag sjuk, på sätt och vis. När jag var tretton tog mamma mig till doktorn för att jag alltid hade ont i magen. Och doktorn skrev ut lugnande tabletter. Några månader senare tog jag allihop på en gång, och på sjukhuset fick min förtvivlade mamma en lapp med ett telefonnummer till en psykolog. ”Ni kan ju ringa efter semestrarna,”, sa läkaren. ”om ni fortfarande tycker att det behövs.”

Så var var de vuxna? Jag har ingen aning. Jag minns dem nästan inte alls. Jag minns inte att någon sa något eller gjorde något. Jag minns inte att någon fanns på plats när klass”kamraterna” tände elda på min enda väns skolbänk. Jag minns inte att någon någonsin ingrep. Jag minns bara dem som orsakade ännu mer skada. Rektorn som sa: ”Sånt händer inte på min skola.” För det var ju en ”fin” skola, med barn från ”bra” områden. Och pappan som sa på ett föräldramöte, när min enda väns föräldrar försökte ta upp vad hans dotter gjorde med oss: ”Ja, vissa inbjuder ju till mobbning.” Eller min klassföreståndare i sjuan som, när vi fick räkna upp möjliga kandidater till elevrådet och mitt namn kom upp, vände sig mot klassen och sa: ”Menar ni allvar nu? Kommer någon att rösta på henne?”

Hösten efter min överdos gjorde jag det jag är allra mest stolt över i mitt liv. Jag tog min enda vän i handen och så gick vi till studierektorn och sa: ”Nu går vi hem. Hör av er när ni hittar plats till oss på en annan skola för hit går vi aldrig mer.” Så mitt liv gick vidare, och blev bättre. Men ni ska inte tro att det någonsin går över. Ni ska inte tro att man någonsin glömmer hur det känns att bli kränkt.

Och nu är jag i de vuxnas värld. Bland de döva, blinda, stumma, men jag tänker inte vara stum. Jag tänker skrika så högt jag kan: Det är inte vi som avgör vem som är kränkt, och vem som inte är det. Vi har bara en enda plikt: Vi måste se till att barnen får ett liv som de orkar leva. Nu!