Ibland är det för sent
Mina trogna läsare vet att vi sedan länge har ett engagemang i ett annat barn än våra egna, vår kära extraflicka. Om några månader är det fyra år sedan vi lärde känna henne och i drygt två år har vi varit hennes kontaktfamilj. Nu förändras tillvaron för extraflickan igen, och därmed även för oss. Samtidigt står vi i begrepp att vänja in ett annat barn i egenskap av kontaktfamilj. Den nya flickan har vi bara fått kontakt med genom soc.
Just nu känns det lite kaotiskt känslomässigt, men jag kan i alla fall konstatera att det nog inte finns något i mitt vuxna liv som tvingat mig till lika mycket självrannsakan som detta att engagera sig i andras barn. Man tvingas se sina begränsningar, man tvingas skärskåda sina motiv, man tvingas säga nej till det man inte orkar, man tvingas inse att allt inte går att fixa. För oavsett vad självhjälpsböckerna förkunnar, och oavsett hur många som vill väl och gör sitt bästa, så är det ibland för sent att få en lycklig barndom.
posted by Heliotropen @ 12:13 em
2 Comments:
Är djupt imponerad av att ni valt att åta er detta. Den första gången verkar det ha varit mer sprunget ur ett redan existerande engagemang. Nu, att ni fortsätter, är beundransvärt. Vilken tur att såna familjer som din finns. När jag var liten hade min mor under en period ett "fosterbarn", som det hette då. En tjej i övre tonåren, snart på väg mot ett eget vuxenliv. Jag minns det bara svagt, men tror på det du skriver - ibland är det för sent att få en lycklig barndom. Men det är aldrig för sent att få känna att någon bryr sig.
Tack, Kajsa, för de snälla orden. Jag har dock svårt att ta åt mig, för jag tycker verkligen inte att vi gör så mycket. Behovet där ute är så stort och det finns så många som gör så oerhört mycket mer, att jag nästan skäms för att ta emot beröm.
Men å andra sidan, framöver kommer vi kanske att behövas mer än någonsin för vår extraflicka. Vi får se vad framtiden bär i sitt sköte.
/Heli
Skicka en kommentar
<< Home