Det slag som redan fallit

I dag är det 37 år sedan min pappa dog. Jag är inte så mycket för att hålla sådana datum i huvudet. Min mamma är rena rama uppslagsboken när det gäller släktens katastrofer. Själv sörjer jag inte efter almanackan. Men just i år har jag tyvärr all tid i världen att hålla reda på datum.

När det gäller min pappa har inte ordet sorg varit alldeles lätthanterligt. Länge tyckte jag inte att jag hade rätt att känna någon sorg. Jag kände honom ju inte, minns honom knappt. Det enda som finns kvar är två vaga minnen av att ha mints: Hur vi går genom en sjukhuskorridor med blå skoskydd på oss. Att han har en liten radioapparat, insydd i en kudde av gulvit plast som min syster och jag leker med. Att han är hemma på permission från sjukhuset och ligger på soffan i vårt vardagsrum och jag springer fram till honom och drar upp tröjan och han pruttar med munnen på min mage. Inga dåliga enda minnen, förvisso. Men de verkade inte ge mig någon rätt att sörja. Pappa var liksom mammas sorg, och kanske storasyskonens. För deras skull fick man inte prata om honom eller ställa några frågor. Då kunde ju någon bli ledsen.

När jag var femton sa en person till mig att jag också hade en sorg och rätt till den och i ett par år formligen vältrade jag mig i den sorgen. När mamma inte var hemma läste jag alla kondoleansbreven hon sparat i sekretären i sitt rum och jag grät och grät. Men det var lite som att gråta åt en sorglig film. Skönt, men distanserat. På något sätt gällde det inte mig.

De riktiga spåren efter pappa tog sig andra uttryck. Som vuxen har jag läst böcker om barns sorg. Där står det att treåringar uppfattar sig själva som magiska och allsmäktiga. Treåringar som mister någon tror vanligen att det är deras fel. Och det stämmer ju så väl med hur jag levt mitt liv. Någon gång som väldigt liten måste jag ha trott att pappa dog för att jag brast i uppsikten. Och sedan dess kan jag aldrig slappna av. Om jag inte är på helspänn och har koll på alla faror som hotar dem jag älskar kan det hända igen. Bara jag kan hålla dem vid liv.

Dessvärre är kunskap och insikt inte detsamma som bot. Lite har jag väl slappnat av med åren, men jag är fortfarande onaturligt vaksam. Idag ska lilla M för första gången gå hem ensam från skolan. Klockan fyra ska fritidspersonalen säga till henne, och då ska hon gå direkt hem. Inte stanna och prata med någon. Inte klappa röda katten om hon stöter på den. Det finns inte en enda bil på hennes väg, och den tar bara fem minuter att gå. Hon har inte heller några som helst problem att hitta. En normal människa skulle ha svårt att hitta några faror. Ändå kommer hela min dag att röra sig kring detta. Vad gör jag om hon inte kommit kvart över fyra? Ska jag gå ut leta efter henne eller börja med att ringa fritids? Vad gör jag om jag inte hittar henne? Tänk om…

Nej, där ska jag stoppa. Jag ska tänka på det som Alice Miller skrev ”Det slag man fruktar är det som redan har fallit”. När jag är rädd för lilla M:s skull är det september och jag är tre och ett halvt igen och det kommer ett samtal en sen kväll från ett sjukhus och jag blir i ett enda slag oändligt mäktig och oändligt hjälplös. Och just det kan aldrig hända igen. En tröst för tigerhjärtan måhända, men en tröst i alla fall.