Min bästa gren

Låt mig berätta om hur mitt liv har förändrats i grunden. Hur lycklig, ja rent av euforisk jag är. Jag och hela Sverige tackar er, våra underbara medaljhjältar!

Övertygade jag dig? Sorry, det är inte snällt att luras. En kompis sa härodagen till mig att det inte är möjligt att vara ointresserad av all sport. Jag förstår fortfarande inte varför. Missförstå mig inte. Jag är inte rabiat emot sport. Det är väl bra om folk rör på sig. Och en del sporter kan faktiskt vara kul att utöva. Jag förstås bara inte varför jag ska se på när andra har kul. Det är ungefär som att se andra titta på en rolig film på tv. Om sanningen ska fram har det faktiskt hänt att jag har tittat på sport. Jag är ju faktiskt född i mitten av 60-talet så varken slalom eller tennis har undgått mig. Och jag har tittat på en och annan fotbolls- och ishockeymatch. Det är bara det att jag tycker det är grymt långtråkigt. När maken en gång för länge sedan spelade fotboll brukade jag få fråga honom efteråt vem som vann. Jag orkade helt enkelt inte koncentrera mig tillräckligt för att hålla reda på ställningen.

Hur som helst kan andra gärna få titta på sport (framför allt om de gör det på någon annan tv än min), och om de envisas kan de väl få hålla sitt lilla tal om hur fantastiskt intressant curling är egentligen. Jag tänker dock fortsätta vara oförstående inför tanken att det skulle vara djupt patriotiskt att vara bäst på att sopa framför en sten, och att värna min egen bästa vintersportgren: att läsa en bra bok framför brasan.