Skrivarmödor

Oj oj oj vad tiden går och har sig. Nu har ni fått leva utan mig en massa dagar igen. Den bittra sanningen är att jag varit fullt upptagen med att skriva på något annat. Jag har tagit upp en av mina gamla romanidéer igen. (Sch, berätta det inte för någon!) På tre veckor har jag fått ner 150 sidor. En del av dem fanns innan, så då har jag klippt och klistrat, men den största delen är nyskriven. Jag har lovat mig själv två saker: För det första får jag skriva var jag vill i historien, så jag dyker ner i det som intresserar mig mest den dagen. För det andra skriver jag för mig. På det sättet slipper jag förlamas av det faktum att ganska mycket inte är tillräckligt bra.

Skrivandet har gjort underverk för mitt humör. Plötsligt är det roligt att leva igen. Hela tiden. Var jag än är och vad jag än gör har jag mig egen lilla story som går runt i huvudet. Det är som att vara nyförälskad. Men de senaste dagarna har jag märkt att medaljen också har en baksida: Jag kan inte stänga av ens när jag vill. Jag kan inte koncentrara mig på saker jag ser på teve eller vad människor i min omgivning säger till mig. Jag har svårt att komma i säng för när jag står och borstar tänderna kommer jag på vad hon ska säga till honom när de gör det där, och då måste jag ju skriva ner det innan jag glömmer det. Så där håller det på. Det blir en mani, en kraft som nästan verkar ligga utanför mig själv och som skiter i hur jag mår. De senaste kvällarna har jag fått ta lugnande medicin för att kunna koppla av.

Men än så länge är priset definitivt värt att betala. Nej, nu måste jag återgå. Jag måste se vad hon egentligen sa till honom när de satt på uteserveringen...