Gruppmänniskor

Jag har alltid känt att jag inte är någon gruppmänniska. Inte så att jag blir enormt blyg i grupper, jag har bara svårt att ställa upp på den där grundläggande premissen: För att få höra dit måste man vara som alla andra.

När man är riktigt liten kan man ju inte välja sin grupptillhörighet. Men totas ihop med folk som råkar vara födda samma år och bo i närheten, inte nödvändigtvis någon bra grogrund för livslång vänskap. Efter hand delar grupperna upp sig. Folk hittar en tillhörighet, baserat på intresse kanske, och ganska ofta på kön. För mig gick nog något fel i den processen. Jag hittade aldrig en grupp männsikor som verkade vara som jag och som jag ville tillhöra. Istället började jag tycka illa om dem. Dessvärre gör jag det fortfarande. Jag ser massor med grupper omkring mig som verkar leva på inbördes beundran och allmänt medhåll. Våra grannar umgås flitigt omkring oss, men inte med oss. Föräldrarna på dagis och i skolan verkar känna varandra väl, men de känner inte oss. Det är inte alltid jag har koll på längre om jag valt bort dem, eller de valt bort mig.

Jag vill inte att min syn på grupper, eller min inställning till dem, ska smitta av sig på mina barn. Om de kan hitta en grupptillhörighet så tycker jag att det är jättebra. Men det finns ändå en slags oro från min sida att de ska hamna utanför. Troligen är den obefogad.

I söndags var lilla M på kalas och när det var slut tog jag lilla A med mig för att hämta henne. På vägen dit träffade vi först en, sedan ytterligare en, av lilla A:s dagiskompisar, alldeles uppenbart på väg till ett kalas. Till slut frågade jag vem som fyllde år egentligen. "Det är B", svarade den andra mamman generat. B är den första flickan i vårt område som lilla A lärde känna. De går i samma dagisgrupp och vi bjöd henne både på lilla A:s tvåårs- och treårskalas. Jag blev alldeles tvärarg. Så oförskämt! Så taskigt! Lilla A förstod som tur var ingenting. Men jag misstänker att mina egna känslor av att vara utanför ligger där och skvalpar i bakgrunden. Och jag kämpar med mina mindre ädla känslor. ( Vi ska minsann bjuda alla utom B nästa gång!)

Hur är det med er? Har ni en grupp som ni känner er som en självklar del av?