Läsning
Idag ska ni få en liten läsuppgift. Det är en kort, inte alldeles upplyftande, men tankvärd novell:
När dog János Kovács?
Säg mig, när dör man egentligen?
posted by Heliotropen @ 9:05 fm
Heliotropens sida
Jag är en lagom medelålders kvinna, begåvad med man, hus, två döttrar och en stor släkt. Dessutom har jag ett arbete. Till min läggning sägs jag vara monoman. Med tiden har det bland annat gjort att jag kan en hel del om andra världskriget, talar en aning nederländska, kan rabbla Edgar Allan Poes dikter utantill, äger signerade foton av diverse obskyra skådespelare och fortfarande kan det mesta om hästsjukdomar.
Folk jag känner
- Emmes dagbok
- Busbella
- Tankar om matlagning, blommor och livet
- Botildas Tilde text
- Fanny
- Mormor hade stil
- Digidiva
- Peter Fristedt fotograferar verkligheten
- Maries mat
- Kajsas
- Lime
- Fru Lycklig och tankarna
- Martin i London
- Dollyblond
- Saras egen stil
- Peter rapporterar från Knivsöder
- Kristina C raljerar
- Pemba design
- En kaxig blogg
- Familjen Guldbrand skriver om teknik, Sofia och Daniel
- Kalle i Rwanda
- Paulas blogg
- Sara Lövestam
- En rolig man med ett skägg
- Pierres schlagerblogg
- Skära för sten av Abraham Verghese
- Picture Perfect av Jodi Picoult
- Vyssan lull av Carin Gerhardsen
- Hjärtblad av Aino Trosell
- Kung Karl och kärleksgrottan av Karin Milles
- Den ryska sjalen av Anna Vogel
- Orkar han så orkar jag av Helene Kindstedt
- September
- Stackars Vellingebor
- Lord Peter Wimsey?
- Har världen blivit tokig?
- 11 september
- Vem är jag? Vem är du?
- Äkta och oäkta fruar (eller nåt)
- Smått och gott
- Halvtidsblues
- Dagen efter
Annat intressant
Läser just nu
Har nyligen läst ut
Previous Posts
25 september 2006
När dog János Kovács?
Säg mig, när dör man egentligen?
3 Comments:
Tänkvärt... när kroppen dör kan man säga med ganska exakt noggranhet... men när en person dör. Ja... När jag är borta och mina barnbarn och barnbarnsbarn den sista om av min blodslinje försvinner om 1000 år, är jag borta då??
Eller har jag blivit reinkarnerad?
Nu lever ju János öde kvar i oss eftersom vi fick läsa berättelsen.
Och möblerna han hjälpte till att skapa finns kvar. Men om vi tänker på hur länge vi finns i ett minne så lever vi kort. Jag kommer ihåg min mormor, morfar och farmor vilket mina egna barn inte har någon relation till.
De (alltså inte mina barn) var födda för ungefär 100 år sedan.
Men hade János bloggat hade vi kunnat läsa hans texter idag.
Eller kommer våra nättexter bleknat bort om 150 år?
Vilken fin liten novell! De här tankarna är intressanta.
Min morfar som jag förlorade vid fem års ålder lever kvar som ett minne av värme och trygghet. Ibland påminner någon mig om morfar - då blir jag ofelbart förälskad.
Mitt egendomliga temperament har antagligen gått i arv i generationer och jag tänker ibland på små flickor eller pojkar i länder långt härifrån som liksom jag var egensinniga och livliga - och antingen älskades djupt (kanske av sin morfar...) eller ansågs påfrestande.
Ibland reagerar jag så primitivt och ologiskt att jag tänker att det förmodligen var ändamålsenligt för några miljoner år sedan när urmänniskor levde mitt i naturen. (Eller varför annars bli skräckslagen över att ledas över i ett annat körfält i en biltunnel?)
Om några hundra år föds det kanske någonstans en liten flicka eller pojke med livligt temperament och något släktband till mig. Vi lever och vi dör och den mesta tiden är vi ju döda - eller? Jag tror på livet både före och efter detta. Jordelivet är i min föreställningsvärld bara ett av många möjliga tillstånd.
Skicka en kommentar
<< Home