September

Idag är det 38 år sedan min pappa dog. På gravstenen står det dock 23 september för det fanns ingen läkare i tjänst den kvällen på Sundbybergs sjukhus och i Sverige är man inte död förrän en läkare gått med på det. Själv är jag inte mycket för datummagi. Jag är uppvuxen med det. När jag var barn verkade det inte finnas en enda dag på året när man inte var tvungen att vara ledsen för att någon gammal släkting dött den dagen, eller skulle ha fyllt 60 eller 84 eller 102, om de bara hade fått leva. Likadant var det för min pappa, som miste sin egen pappa på juldagen det året han var sju år. I resten av hans liv var juldagen en dag när man skulle klä sig i svart och gå till kyrkan och vara bedrövad. Och han hittade sin perfekta partner i min mamma, som klagar över sitt dåliga minne, men aldrig missar en dödsdag. Och för skoj skulle har ju min pappa till och med två. Men jag brukar ärligt talat glömma bort årsdagar. När det gäller pappa beror det kanske på att jag inte egentligen minns honom.

Ändå tror jag att vissa saker sitter i. Jag har färgats och formats, det är ju självklart, men inte alltid på sätt jag förstår eller ens riktigt är medveten om. Som min aversion mot om nedrullade persienner på dagtid. De gör mig omotiverat nere och jag förstod inte varför förrän min syster berättade om hur vi gick nerför backen bakom vårt hus, och ivrigt spejade efter om rullgardinen var uppe eller nere i mammas och pappas sovrumsfönster. Var den nere visste vi att det var en dålig dag. Då mådde pappa sämre. Så september har aldrig varit en månad jag varit bekväm med, även om jag inte minns just den septembermånaden just det året.

Sorg blir svårare när man blir gammal, säger mamma, och det kan jag köpa. När pappa dog var hon 42 år och hade fyra barn att ta hand om, och ett jobb att gå till. Klart som sjutton att hon höll sig på benen då, även om priset var högt. Nu är hon gammal och sitter ensam i sin lägenhet hela dagarna och tänker på pappa och min bror och säkert alla andra döda också, och pratar med släktingar och vänner som också är gamla och skröpliga och har mist sina nära och kära.

Men i sanningen namn är sorgen inte så lätt när man är mitt i livet heller.