En sol på barndomens vägg

Jag var ett ängsligt barn och min största ängslan var att min mamma skulle försvinna. Under flera år gick jag varje dag och hämtade henne på jobbet för att hon inte skulle försvinna under sin tiominuterspromenad hem. Om hon skulle göra något särskilt, som att gå till tandläkaren, låtsades jag vara sjuk så att jag kunde följa med och vaka över henne. Jag avstod från mycket för att min rädsla var så stark. Vem vågade vara för länge hos en kompis eller åka på läger om man inte visste var mamma var? Om hon kunde försvinna när som helst? Min oro höll i sig långt upp i tonåren och blev en inte oansenlig black om foten i mitt sociala liv. Men så småningom gav just den oron med sig.

Jag har alltid trott att det där berodde på hur just min barndom såg ut. Jag hade ju trots allt haft en förälder som försvann. Men nu har jag fått ompröva allt. Plötsligt har jag en ängslig liten åttaåring här hemma och måste undra. Min tuffa lilla M har blivit rädd. Det har kommit smygande under några år, och har blommat ut ordenligt de senaste månaderna. Hon vill inte längre sova borta, inte ens hos farmor och farfar, om inte jag är med. Har svårt att sova alls om inte jag är hemma. Våndas i veckor inför varje sak jag ska göra. I går kväll gick jag bort ett par timmar till en annan mamma för att diskutera en klassfest, och lilla M grät och grät. ”Vad är du rädd för?” frågade jag. ”Att du ska försvinna.” Så vi kom överens om att jag skulle ringa när jag kom fram och ringa när jag gick därifrån och att hon fick ringa mig precis när hon ville.

Så vad ska jag tro nu? Har jag på något sätt förmedlat min egen ängslighet till henne? Eller är det kanske i själva verket genetiskt och har inget med miljö att göra, för ingen kan påstå att lilla M:s barndom hittills har varit särskilt lik min. Kanske är det till och med så att det inte har ett dugg med mig att göra. Kanske är det bara något som alla människor med minsta sensibilitet måste gå igenom.

Den viktiga frågan är förstås istället hur jag ska hantera det. Och jag har tänkt mycket på det, och hur vi i allmänhet bemöter barn och deras problem. ”Du som är så liten har väl inga bekymmer”, sa någon till mig när jag var barn. Det var ett fruktansvärt hån och sedan dess hatar jag alla sådana resonemang. Men det ligger nog i vår natur att vi vill skydda barn. Att vi hoppas så mycket att deras uppväxt ska vara så där underbart sorglös som barndomar aldrig är (”häng en sol på barndomens vägg”, som Ted Gärdestad sjöng), att vi lätt hamnar i förnekelse. Jag såg ett barnprogram på teve där man gjort en novell av en flickas berättelse om sin känsla av ensamhet och utanförskap. När filmen var slut satt programledaren och en psykolog där och sa: ”Det är viktigt att du inte är ensam, så prata med någon vuxen. Det är verkligen viktigt att du pratar med någon. Så att du inte är ensam.” De upprepade det om och om igen. Som ett mantra. Som om det skulle bli mer sant då.

Men jag tror att vi sviker barnen när vi gör så. De vet att vi ljuger för dem och skulle känna sig om inte tryggare så i alla fall mer bekräftade om vi erkände att de också är en del av mänskligheten. Att vi alla sitter i samma båt. Att ängslan och osäkerhet är vår arvedel. Om vi helt enkelt sa som det var:
Allt ordnar sig inte alltid till det bästa.
Vuxna kan inte fixa allt.
Ibland finns det ingen tröst.

Ändå fortsätter jag att ljuga för lilla M och viska i hennes öra när hon gråter: ”Jag kommer alltid att vara här. Mammor försvinner aldrig. Aldrig.”