Förgätmigej

Jag har alltid haft ett lite överspänt förhållande till detta med minnen. När jag skriver dagböcker (som jag gjort kanske en fjärdedel av min livstid) har det varit tvångsmässigt och glädjelöst. Ingen dag får falla i glömska, allt måste registreras. Sedan läser jag aldrig mina dagböcker. När jag fotograferar tenderar det att bli på samma sätt, och jag har ett ständigt, gnagande dåligt samvete att vi nästan aldrig filmar våra barn. För minnet är ju bedrägligt, huvudet rymmer trots allt så lite.

Kanske känner jag så här för att det finns många viktiga saker jag inte minns i mitt eget liv, som min pappa till exempel. Bara skuggan av ett minne finns kvar, ett minne av att ha mints. Men på ett sätt har novellen om Janos Kovacs fel, för trots det har jag aldrig upplevt min pappa som riktigt död, inte på samma sätt som min bror är död. Inte lika slutgiltigt. Jag kan inte förklara det, men så känns det, och jag vet inte min syster känner på samma sätt.

Om minnet är det som håller oss vid liv är det ibland små åtgärder som fungerar. Min mormor hade en bekant i sin hemstad Eslöv som var bilskollärare. En gång sa han till henne: "Tänk på mig varje gång du krossar ett äggskal i handen." Följden blev att mormor tänkte på honom varje gång hon gjorde en sockerkaka, eller en äggröra eller maränger eller ett dussin andra saker. Följden blev också att jag inte kan knäcka ett ägg utan att tänka på min mormor, och bilskolläraren jag aldrig träffat. Kanske kommer jag att föra det vidare till mina egna barn, eller kanske hittar jag på något annat de kan knyta mitt minne till, något vardagligt, som de gör ofta, men inte så ofta för att det blir ospecifikt.

I vilken situation skulle du helst vilja bli ihågkommen?

På tal om ingenting: För att kunna publicera detta inlägg måste jag göra en "word verification" och dagens ord är "somra". Ett utmärkt verb!