Vägen till lycka

Tjoho! Alla mina läsare! Vart har ni tagit vägen? Har ni försvunnit, eller är ni bara tysta? Jag får nog också lägga in ett sånt där räkneverk, med risk för att bli deprimerad. Ja ja, jag kör väl på ändå.

Jag läste en intressant artikel i en brittisk tidning skriven av en professor i psykologi vid Harvard som forskat om lycka. Han konstaterade att vi alla försöker förutse vad som kan göra oss lyckliga, men att vi då drabbas av något som psykologer kallar "the impact bias" Det betyder att vi överskattar vilken känslomässig effekt olika händelser ska ha på oss. Vi tror till exempel att vi kommer att bli evigt lyckliga om vi vinner Drömvinsten, eller evigt olyckliga om en pojkvän gör slut. I själva verket, säger professorn, är det ganska få händelser som har så djupgående effekter på vårt mående.

För att få veta hur vi verkligen skulle må om en viss sak hände borde vi fråga folk som varit med om just det. De flesta invänder då att "så skulle inte jag känna det, för jag är inte som alla andra". Men folk är i allmänhet väldigt lika i sina reaktioner på olika händelser.

Så vad gör människor lyckliga då? Alla undersökningar tyder på att det enda som verkligen gör oss lyckliga i långa loppet är sociala relationer, säger professorn. Själv får jag en inre bild av en apflock som sitter och putsar varandra i vad som alltså är höjden av lycka. Men eftersom samhället gärna vill att vi gör mer än sitter och käkar varandras loppor har man skapat en massa falska bilder av vad lycka är. Som att man blir lycklig av att vara framgångrik (för då jobbar vi hårt), eller av att bli rik (då jobbar vi förhoppningsvis också hårt), eller av konsumtion (för då håller vi samhällsekonomin igång) eller av att skaffa barn (för de behövs för samhällets fortbestånd).

Men varken framgång, pengar, prylar eller barn gör oss alltså lyckliga i långa loppet. Kanske kan man tycka att det är lite deprimerande. Å andra sidan kan de människor som någonsin varit med om att nå sina mål - och ändå inte känna sig så lyckliga - slippa en del av skuldkänslorna och tomheten. För även om man längtat hela sitt liv på just det jobbet, eller drömt i decennier om barn, så blir också det vardag märkligt snabbt när man sitter där på sandlådekanten och är dödligt uttråkad, eller upptäcker att automatkaffet är lika dåligt på UD, eller Universal Studios eller var det nu kan vara. Så då får man väl ta ett djupt andetag, rycka på axlarna, och plocka lite loppor på närmaste vän istället.