Om lösmynta chefer och barn med sax
Jag hade inte tänkt säga någonting. Inte nämna det någonstans, för någon, någonsin. Men det funkar inte. Saker bör ventileras, så det är lika bra att göra det fullständigt offentligt istället. Jag är så himla, jävla, förbannat skitledsen. Om ni ursäktar språket. Och för en så dum och onödig sak.
I förra veckan satt jag i ett samtal med min chef och den "pratperson" jag gått till under min sjukskrivning. Till stor del var det ett bra samtal där vi fick tillfälle att reda ut saker och tala om framtiden. Men så tyckte min chef av någon anledning att det var en bra idé att berätta för mig hur några av mina arbets"kamrater" kommenterade min sjukskrivning för ett år sedan. Jag har ju anat hela tiden att det var så de tänkte om mig, men att höra det var allt annat än uppbyggligt.
Direkt efter mötet slutade jag för dagen, och dagen efter åkte jag bort och nu är jag ledig ett par dagar. Så nu har jag inte varit på jobbet på en vecka. Och allt det jag så glatt sa till min chef då om min ökade ork och lust och inspiration ... är inte sant längre. Jag känner mig kränkt, och jag har inte ens en chans att ta upp det med någon, för det här är ju gammalt, passé. Men i en vecka nu har allt känts lite overkligt. Och det blev inte bättre av att jag åkte bort alldeles själv, trots att det var något jag gjorde för min egen skull. Inte heller blev det bättre av att jag kom hem och upptäckte att min familj alldeles uppenbart inte klarar sig utan mig i fem dagar. Mina fina fuchsior hade fryst ihjäl, i en garderobsdörr fanns ett stort hål där någon sparkat och mina barn hade lekt med en sax och klippt av varandra håren. Efter ett akutbesök hos frissan ser lilla A numera ut som lille lord Fauntleroy och lilla M har blivit av med ungefär en halv meter hår. Som grädde på moset blev jag matförgiftad på tåget ...
Har jag nämnt att jag inte gillar november?
posted by Heliotropen @ 9:16 fm
13 Comments:
Shit. Du måste säga det till honom. No kidding. Och vad det än är han sagt så skit i det. För det är ju inte de som styr här i världen. De fattar ju inget utom det som pågår i deras egen lilla värld. Så nu har jag det sagt. Och vill du prata så vet du var du hittar mig.
Stor kram!
Det var så länge sedan jag var inne och läste på din blogg men nu gjorde jag det. Jag blir så oerhört ledsen av att höra detta. Jag instämmer med Ekorren, du MÅSTE strunta i detta. Det säger bara en hel del om dessa personer som uppenbarligen inte har förstått någonting. Jag sitter här i morgon och ser fram emot att träffa dig!
Då får ni lova att ni kommer och fikar med mig i morgon. Jag tar med mig min lilla, numera ganska kortklippta, rockfagottist.
Förtydligande: bordet bredvid dig alltså. Jag sitter med andra ord på plats när du kommer och fikar gärna :-)
:) I get it it. I know you. Och ser fram emot att se dig också.
Bli arg! Blir upprörd! Berätta det för chefen! Jag blir i alla fall glad över att se att Ekorren och Hon vid bordet bredvid finns där på plats för dig. KRAM!
Jag blir också skitförbannad. Men jag tror faktiskt att det handlar om enstaka personer. Om inte annat hoppas jag att du märker att det finns ett stort stöd runt dig.
Förklarade chefen varför det var viktigt för honom att nämna detta för dig? Gjorde han något för att för att förklara situationen för den person som tydligen inte begrep vad som drabbat dig, då i vintras?
Om vi är tio som försöker förstå och en som inte kan eller vill så fika med oss tio.
Vi ses på torsdag.
Det finns bara en sak som är värre än november.
November i Göteborg...
Det tog en stund innan jag knäckte det där med haggisen, men nu känner jag mig väldigt smart ... Nej, jag förstod inte varför han berättade det, och jag vet inte om han försökte förklara för de det berör (jag vet vilka personer det rör sig om, och det var mer än en, tivärr). På något sätt tror jag att han hamnade i en försvarsställning, trots att han inte på något sätt var under attack.
Känner mig gladare nu i alla fall tack vare allas stöd!
Det är inte alls för sent eller gnidigt och elakt att gå tillbaka och ta upp det igen.
Jag har varit med om det där också fast med en annan chef än den jag har nu. Hur det gick till och sådär kan jag berätta för dig privat, du kan använda mejllänken på bloggen om du vill. Nu har jag spottat upp mig. Min egen "pratperson" och jag har pratat om hur man som introvert eller extrovert har olika behov och snabbhet. Vissa kan inte tänka och bestämma sig samtidigt och vara nöjda med det. Jag är introvert och behöver betänketid. Förra veckan blev det tokigt i ett samtal med min nya chef och jag började mala på det där. Sen tänkte jag att jävlar i min kofot att jag går och drar på det här, så jag gick tillbaka dagen efter och sa att det inte blivit något bra.
Om du orkar, gå tillbaka och säg att det kränkte dig. Allt det här sanningssägandet och att vara ärlig till vilket pris som helst är inte bara ärlighet, ibland är det bara rena elakheter också. Man kan fråga vad exakt han/hon trodde att du skulle ha ut av att veta vad arbetskamraterna tyckte om dig för ett år sedan. Man är fortfarande mjuk och skör som en skallös eremitkräfta när man har varit sjuk, man behöver inte sånt här ovanpå det. Det är inte vatten under bron, det var ju chefen som tog upp det, och du har all rätt att ta upp det igen även om det har gått några dagar.
Allt gott!!
stor kram till dig.
Du verkar inte ha en särskilt bra chef, tyvärr. Du är värd bättre! Tänk på att man aldrig blir bättre än sin omgivning, så välj din omgivning med omsorg! (Sagt av "Lill-Pröjsarn" - en hockeyspelare, tror jag :)
Vad var det de sa, dina arbetskollegor? Tycker de att du är inbillningssjuk? De verkar inte vara någon bra omgivning, om man säger så. Fy och usch. Jag tror du måste byta omgivning, faktiskt!
*Kram*!!!
Skicka en kommentar
<< Home