Jul, jul, galna jul

Vad är det med julen som gör folk så förryckta, och som får förlagen att spotta ur sig tidningar till höger och vänster om hur vi ska skapa oss en riktig jul. Och varför i hela friden rycks man med? Jag erkänner gärna, jag brukar köpa Amelia Jul. Och jag brukar sitta där och tänka på allt jag borde göra. Pyssla med barnen. Julstäda så att det skiner överallt. Göra eget julgodis. Bjuda hem alla jag känner på glöggfest. Gå på ett halvt dussin julmarknader. Idag köpte jag en tidning som dessutom gav mig en liten planeringskalender. Så nu behöver jag inte fundera så mycket på vad jag ska göra de närmaste fem veckorna. Nästa vecka ska jag till exempel plantera tazetter, visade det sig. Den tolfte ska jag handla alla julklappar och på tredje advent ska jag ha öppet hus.

Är det så att det blir en riktig jul först när man bockat av allt det där på listan? Och vad händer om det inte blir en riktig jul? Min vän Jessika bloggar om ett annat julfenomen som väcker känslor - att Findus säljer frysta jultallrikar att värma i micron. Praktiskt kan man tycka, förfärligt verkar de flesta matbloggare tycka. För julen är den där helgen som ska vara äkta, när allt ska göras på riktigt, utan fusk. När pepparkakorna ska vara hembakta, av egen deg. När granen ska vara äkta och lukta kåda och släppa alla barr efter två dagar. Sedan står vi där ändå, i lönn, med våra färdigkokta skinkor, Mamma Scans köttbullar och pepparkaksdeg köpt i plaströr på Ica. Och det blir jul ändå.

Själv är jag glad att jag ändå insett att det finns andra saker som är viktiga i mitt liv, och mina löften till mig själv inför årets jul handlar inte om att göra allt själv, eller äkthet till varje pris. Det handlar om att må så bra jag bara kan, så att jag kan äta av julmaten i år, att lyssna på lagom mycket julmusik, att inte dras med i hysterin utan lyssna till mig egen vilja i alla lägen och att inte på några villkor gå med på att någon spelar Christer Sjögrens julskiva för mig igen.