Noli me tangere

Jag hade en sådan bra plan, hela scenen klar för mig: Jag skulle ta ett stadigt tag om chefens öron och ta in honom i ett mötesrum och säga: "Det här är inte okej. Du skulle inte ha berättat det där för mig, och jag vill faktiskt aldrig höra något liknande igen. Nu har jag fått nog. Jag är inte intresserad av andra människors tvivel. Jag vet att det inte syns utanpå, men det är trots allt ingen hudsjukdom. Och hur många sjukdomar syns utanpå, egentligen? Man kan fan ha cancer i sista stadiet utan att det syns. De jag bryr mig om vet och de förstår. Om någon annan undrar något kan de läsa en bok. Jag har lagt ner alldeles för mycket tid och energi på att försöka förklara, men bevisbördan är inte min och jag tänker inte förklara ett enda skit till. Mitt psyke är stängt för utomstående nu."

Och sedan hade jag sällskap på bussen med en kvinna jag känner som jobbar på en annan avdelning, och hon berättade om hur lien går där, hur de anställda kallas in på "kompetenssamtal" för att bevisa att de har rätt utbildning, är tillräckligt effektiva, tillräckligt socialt kompetenta för att få vara kvar. Och jag blir en snigel igen som snabbt drar in huvudet i skalet och ligger där medan de stora, hårda stövlarna trampar runt omkring mig. Om jag låtsas som ingenting kanske jag klarar mig. Om jag låtsas som ingenting kanske de inte finns.