Snurrigare och snurrigare

Dagens bekymmer faller nog alla under kategorin i-landsproblem, är jag rädd. Men jag bor nu en gång för alla inte i Sudan.

En stor trötthet har lagt sig över mig. På morgnarna känner jag mig som regalskeppet Wasa, men med hjälp av frukost, kläder och en hel del spackel blir jag väl i det närmaste sjöduglig. Fast jag vet inte hur länge det är hållbart. Allt är jobbigt. Igår såg jag en kille på tv (i en dramaserie) som bröt ihop så spektakulärt på grund av stress och sömnlöshet, och det var både skrämmande och lite lockande. Men i morgon ska jag ringa min läkare, innan jag börjar gå bärsärkagång på stan och hoppa och kissa på bilar.

Fast det finns ju så mycket att vara trött på. Vädret till exempel. Och att mina barn släpar hem en hel leråket varje dag och att jag alltid antingen glömmer att sätta deras stövlar på tork, eller glömmer att byta stövlar sent på kvällen (ja ja, vi borde skaffa en stöveltork till) så att ingenting någonsin är torrt. Och på alla j-a papper dagis och skola skickar hem som ska fyllas hem. Och på att mina tre tvättkorgar alltid är så fulla att hälften av kläderna hamnar på golvet. Och på allt jag borde komma ihåg som jag inte kommer ihåg.

Nog om det. Nu kan jag inte undanhålla er dagens Carolina Gynning, hämtad från en "krönika" i Aftonbladet:
"Jag kommer ihåg när jag var ungefär tretton år gammal. Då funderade jag mycket på existentiella frågor. Jag lyssnade på Enigma på högsta volym, tände rökelse så att mitt lilla flickrum stank och sen puffade jag lite på en haschpipa. Jag satt i lotusställning vecka efter vecka när jag kom hem från skolan och funderade på: Vad händer när vi dör? Blev jag klokare av det? Tyvärr inte, snarare bara snurrigare och snurrigare…"

Jobbigt, Carolina.