Och sen så går det upp så går det ner så går det upp ...

Jag får tyvärr bekänna att söndagens goda föresatser och förhoppningar snabbt kom på skam. Veckan inleddes inte i något hoppets tecken. Jag var varken lugnare eller gladare. Istället bjöd gårdagskvällen på ett nytt lågvattenmärke. Ändå började det bra. Jag åkte in till stan tidigt. Jag hade ett bra möte med min coach. Jag träffade en god vän på lunchen. Jag var ute på universitetet - en plats jag faktiskt alltid trivts på - och lämnade in ansökan för att läsa engelska i vår. Jag träffade en annan vän och fikade. Och sedan befann jag mig plötsligt i fritt fall. När klockan passerat nio på kvällen och jag hamnat framför teven började jag gråta varje gång det blev reklampaus, för då hade jag inget som distraherade mig.

Naturligtvis är sådana här känslor delvis självgenererande. När man så nyligen varit sjuk är det oundvikligt att man känner efter lite extra, och drar sina slutsatser. Statistik börjar dyka upp i huvudet. För varje depression man går igenom ökar risken för en ny. Jag har gått igenom tre större depressioner i mitt liv och en rad mindre. Så mycket i min nuvarande situation förvärrar saken. Känslan av maktlöshet, av att allt hänger på mig, att det inte finns någon hjälp att få, förstärker alla negativa känslor.

Så idag kom nya beslut. Nu ska jag göra mindre, men mer målinriktade saker. Jag ska ringa väl utvalda företag som jag verkligen vill jobba på, men som inte ligger ute med annonser just nu. Jag ska ta det pö om pö, och dessemellan ska jag unna mig att inte göra något alls.

Så jag åkte in till mitt söka jobb-ställe i snöyran i morse och ringde tre företag. På ett fick jag en stängd dörr. På de andra två ett: "Vad kul! Du ringer verkligen lägligt." Sedan åkte jag hem och lade mig på soffan med dubbla yllefiltar, svullade chokladglass och tittade på sitcoms på dvd. Inte ett dugg representativ eller säljande. I kväll mår jag lite bättre.