"Passa på och njut nu!"

För första gången sedan jag blev arbetslös åkte jag idag hemifrån vid åtta och när jag var på väg till bussen kände jag mig lite lycklig över det. I balans. Som en vanlig människa.

I busskön stod en bekant.
- Vad gör du nu för tiden? frågade hon.
Eftersom jag redan berättat att jag blivit av med jobbet blev jag lite förbryllad.
- Eh ... Jag är ju arbetslös, sa jag.
- Jaha, sa hon. Men är man inte hemma och tar mysfrukost då?
Där tappade jag andan, och en del av mitt goda morgonhumör med den.

Ifall det finns några här som missuppfattat saken vill jag slå fast en gång för alla: Det är inte mysigt att vara arbetslös! Det är inte "att vara ledig". Man kan inte "njuta". Eller jo, det finns nog människor som kan det, men inte jag. Arbetslöshet för mig är overklighet, utanförskap, stress, en ständig lågfrekvensångest, oro, brist på pengar, grubbel, sömnproblem, ont i magen, oregelbunden mens, en jävla massa tårar, taskigt självförtroende, mörker, självförebråelser, bitterhet, ältande och någon kort sekund ibland en liten gnutta glädje över att jag ser så mycket av mina barn.

Jag vet att man inte blir automatiskt lycklig av att ha ett jobb. Om någon vet det så är det jag. Men jag skulle byta med vem som helst som har ett, snabbare än du hinner blinka. Och jag vet att det inte finns någon som kan rädda mig ur detta. Ingen coach, ingen läkare, ingen terapeut. Jag måste rädda mig själv. Som vanligt.